Jag hade alldeles för stora förhoppningar när jag vintersådde cicorian “Rosso di Verona” vintern 2016. Det blev ingenting som liknade de röda huvudena som fanns avbildade på fröpåsen, istället såg de ut som gröna maskrosplantor. Men nu tittar det upp rubinröda miniatyrhuvuden i såraden där jag sensommarsådde dem. Små, men de har samma färg. Målet är att jag, någon gång efter trädgårdsmässan ska gräva upp några plantor och sätta dem i stora krukor i kalvväxthuset. Jag nöp bort ett blad igår och den hade en ljuvligt aromatisk bitterhet.
Aldrig någonsin har något kålhuvud hängt med ända in i april och behållit sin spänst, färg och krispighet. Men den här savoykålsplantan av sorten vorbote har stått här sedan i maj 2016 och är redan över ett år gammal, den vintersåddes i februari 2016. Ett personligt rekord jag är fantastiskt stolt över. Den här ska jag skörda inom ett par veckor och njuta med en viäegrette på egen äppelcidervinäger.
Gamla vintersådder. Om jag inte skulle våga misslyckas så skulle jag inte komma framåt i mitt odlande. Det här är några bevis på att det inte alltid blir som jag tänkt mig Här står ett gäng vintersådder där det faktiskt inte hände någonting, ingenting kom upp! Men istället för att slänga inkråmet i komposten kan man lägga dem på friland och strö lite jord över och hoppas att fröna väcks av nästkommande vinter. Jag ska ge dem ett par månader till, sedan får de tömmas i komposten.
