Vilka plantor ska dö i torkan

Förra året lös regnet med sin frånvaro under en stor del av sommaren och brunnen i skogsträdgården var nära att sina. I år är det värre trots att hösten och vinterns nederbörd var helt ok. Nästan tropisk värme i flera veckor utan regn skapar en annan värld. En torr värld! Vilken sorg att behöva välja vilka plantor som ska dö i torkan. 

Det kan alltid bli värre och sakta men säkert har den här sommaren visat att det verkligen blir precis så. Det blir lite värre för var dag som går eftersom det inte kommer något regn. I skrivande stund visar utetermometern 32.4 grader, i hjärtat av Södermanland. Det är som en smygande apokalyps som närmar sig. Inte så där snabb och brutal som i de påkostade Hollywoodproduktionerna utan nonchalant smygande och uträknande likt en pytonorm som sakta kväver sitt byte. Bristen på regn och tryckande värme vecka efter vecka skapar en nästan absurd bakgrundskänsla, inte minst för oss som odlar. Samtidigt går det ju inte att låta bli att njuta av en fantastiskt solig och varm sommar, som den 1994 fast utan bronsmedalj.

Utan regn ingen mat

För varje dag verkar de där närstående regnvädret i 7 dagarspronosen halka ett hack in i framtiden. Ibland är jag tvungen att ta en skärmdump för att se att de verkligen flyttat regnmålet tre steg på tre dagar eller om det är jag som minns dåligt. Det rapporteras om skogsbränder som blossar upp och som dessutom är svåra att släcka, om saknade helikoptrar som sålts och om brandflygplan som inte köpts in och om JAS-plan som bombar eldarna så att de slocknar. Redan för någon månad sedan rapporterades det på flera hål i landet att det kommer bli brist på vinterfoder till kreaturen så att många djur måste slaktas bort. Snabbt blev slakterierna  fullbokade ända fram till vintern. Jag lider verkligen med alla som har jordbruk som sin försörjning eller djur som behöver mat. Alla vars skogar drabbats vare sig de äger dem eller njuter av dem.  Livet känns verkligen bräckligare den här sommaren!

Plan B

För oss är det inte lika katastroflikt, inte än. Men det kan ju ändras om skogen där vi lever börjar brinna. Läget i skogsträdgården ser dock dystrare ut än på länge. Potatisen hänger, wasabiplantorna har dött, strandkålen flämtar, bondbönorna slokar, perenna växter dör en efter en och vi har varit tvungna att offra svedjerovorna och kanske också jordgubbarna och stockrosorna. Vi har inte vatten så att det räcker! Men det bör tilläggas, innan både du och jag blir helt apatiska av rådande tillstånd, inte ett endaste år under mina 26 odlarår har varit det andra likt. Inte ett enda! Och vi amatör-odlare kan ju alltid styra kosan till livsmedelsaffären och köpa nya grönsaker om vi misslyckas med våra egna. Visst är det en oförskämt lyxig plan B?

Döden i skogsträdgården

I pallkragen till vänster på bilden ovanför växer både strandkål och wasabi, eller gjorde. Strandkålen lever fortfarande men wasbin ser nu ironiskt ut att dö av värmeslag. Misstro mig rätt, jag vet att den inte gillar höga temperaturer, den ska ju naturligt växa vid en bergsbäck i Japan. Men det som gjort mig mest imponerad är att den klarat två ganska jobbiga vintrar. Det var ju där största utaningen låg, trodde jag. Dessutom kunde jag dela en planta förra hösten och göra en ny, bara det.

I den närmsta pallkragen växer potatisen cherie som är vår absoluta favorit. Vi har både täckodlat potatisarna och blandat i fuktig ensilage vid planteringen. Då och då harvi tröstvattnat dem. När vi skördade potatisarna under en kväll tidigare i veckan slogs vi av hur otroligt torr jorden i kragen var. Efteråt hade vi tänkt serieodla både kålrabbi och salladskål i potatispallkragen. Men hur ska det gå till när det aldrig regnar och när vår brunn håller på att sina? Nu måste vi välja om vi vill spola i toaletten eller vattna serieodlad kål. Jag har nog aldrig tidigare längtat så mycket efter ett utedass som i år. Att slippa använda rent vatten till en sådan skitsak.Vi måste verkligen ändra på vår toalettsituation i framtiden, det här håller inte trots att vi har en snålspolande toalett och komposterar fekalierna.

Våra primulor

I skogsträdgården är det våra primulaplantor som först och väldigt tydligt visar att det behövs vatten. Det händer i princip varje sommar och det dör några plantor varje år, det hör till om man odlar växter uppe på en torr rullstensås som egentligen vill växa bredvid en bäck . I år har detta “dödens skådespel” pågått väldigt länge och fler plantor än någonsin har dukat under. Vissa enskilda plantor, som plantorna på bilden, håller jag vid liv med lite vatten då och då. Jag har haft just dessa plantor i 20 år och jag tycker att de är värda att få överleva.

Tidigare i år vintersådde jag en hel del nya primulor. Planerna var att berika beståndet i skogsträdgården rejält, att få våren 2019 att bli till ett blomsterhav. Under rådande omständigheter blev jag dock tvungen att ändra mina planer och istället plantera dem i tillsammansodlingen i stan där vi fortfarande kan vattna våra växter.

Några personliga reflektioner

Den här sommaren har jag fått en hel del tankar på tidigare generationers umbäranden. Jag är väldigt intresserad av historia och har plöjt igenom en hel del arbetarklasslitteratur från 20 och 30 -talet och är en sådan där som kansitta och titta i sträck på alla delar i tv-serien Raskens. För 3 – 4 generationer sedan var vi mer beroende av inhemsk matproduktion och så dyker stollen “Fredrik Segerfeldt” upp (tydligen en av centerpartiets inspiratörer, tycker att det är viktigt att skriva detta då centern tidigare var böndernas parti) och menar på att Svenskt jordbruk inte har något egenvärde, att det borde slås ut, att det inte är hållbart. Jag har inte den exakta sakkunskapen att kunna bemöta hans påståenden men anar starkt att hans åsikter inte är välgrundade. Han menar vidare att det Svenska jordbruket är tyngt av bidrag. Blir det inte så när bönderna konsekvent, under herrans många år fått för lite betalt för den mat de producerar tänker jag? Kika in här på mjölkpriserna.

För min del finns det ett enormt egenvärde i min egenodlade mat och på flera olika sätt. Och att köpa svenska närodlade produkter känns alltid lite mer andaktsfullt och vackert. Att vi har ett jordbruk torde vara lika viktigt som att ha egna brandflygplan. Rätt som det är så kan vi inte räkna med att skaffa mat och hjälp utifrån och då hänger de på hur väl vi kan producera det själva.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Mat har aldrig varit så billig som nu? Det vet alla vi självhushållare som sliter fram våra kärt efterlängtade kilo mat.

Med jordiga fingrar och en önskan om regn/ Johannes Wätterbäck