Varje år sedan vi var små har vi ätit julbord. Något år har vi förstås varit på resande fot och då har det väl inte blivit julmat på samma sätt som när vi varit hemma. När vi tänker på svulstiga och tokiga julbord får vi alltid upp julbordet i Emil i Lönneberga. Ni vet, när Emil skulle bjuda fattigjonen och de åt upp rubbet. Ingen av oss har varit med om något liknande, men vi har såklart andra julbordsminnen.

Theres berättar:

Min mormor som i sitt liv arbetade som husmor i skolbespisningen var riktigt bra på att ordna med julbord. Just julmat var nog hennes specialitet. Mormor kunde börja med sina matförberedelser långt innan jul, minns min mamma från hennes barndom. Det var föresten allt med jul som mormor tyckte om. En massa pynt högt och lågt. Förutom hennes olika rätter med kött-innehåll, Janssons frestelse och kokt potatis med hackad persilja ovanpå, minns jag det goda brödet som ett stående inslag varje jul. Ibland gavs det julbröd i julklapp också, minns jag.

Mormors hembakta bröd

Det var framför allt två bröd som utmärkte sig: havrekex och en hårt bröd med kummin. Dessa två bröd tog min mormor alltid med sig till julbordet om hon skulle fira julen hos någon annan. Recept på havrekex kan man hitta i vanliga kokböcker, men det andra hårda brödet har jag försökt göra ett liknande eftersom mormors recept inte finns hos varken mig eller min mamma.

Jansson-krånglet

När jag som ung vuxen själv började bidra med rätter till familjens julbord, skulle jag en gång göra en Janssons frestelse. Egentligen var jag inte så förtjust i Anjouvis, men potatisgratäng var jag rätt bra på. I butiken tittade jag inte så noga och tog den första anjouvisburken jag kunde hitta. Väl hemma satte jag igång med att först skiva och strimla potatisen för hand. Jag hade inget redskap för att få till strimlor. Noga var jag också, alla strimlor blev lika tjocka. Det tog sin lilla tid. Sedan öppnade jag burken. Nu vet jag att man kan köpa antingen filéade eller orensade, men det visste jag inte då. Jag minns dock att jag där och då bestämde mig för att aldrig mer ta på mig att göra Jansson, först allt detta strimlande av potatis och sedan tog det en evighet att rensa de små fiskarna. Jag hade dessutom aldrig i mitt liv rensat en fisk och det blev väldans lite fisk kvar till gratängen.

Johannes berättar: 

När jag var liten fanns ett stort matengagemang kring högtider i min familj. Delikatesser av olika slag blandades med de vanliga julrätterna på julbordet. Det skulle vara fest och inget skulle saknas. Pappa skulle tex alltid ha en viss sylta med rödbetor. Jag älskade dopp i grytan och började alltid julmiddagen med att doppa ett vörtbröd i skinkspadet och därefter gick jag till restan av julrätterna. Min storebror skulle alltid ha löjrom. Ingen i familjen fattade varför sillsalladen dök upp varje år. Det var ju som en äcklig variant av rödbetssallad. Det hände ganska ofta att man råkade ta fel och så kände man den där sillsmaken som liksom förstörde allt.

Potatisrivaren blev starten på en massa experimenterande

När jag var 15 år tog jag över Jansons frestelse-lagandet eftersom jag köpt mig en handvevad potatisrivare som gav så extremt bra storlek på potatisstrimlorna. Därför är det jag som nuförtiden ordnar med frestelsen julbordet och det är Theres väldigt glad för. Det där med potatisrivaren som jag införskaffade i ungdomen var inkörsporten till att laga egna rätter från grunden. Plötsligt fanns det ingen hejd på mitt experimenterande i köket. Jag ville prova allt, både enkla rätter och mer avancerade som tex gäddpaté, aladåber, egen leverpastej, gravad strömming mm.

Under många år var jag extremt engagerad i skapandet av julbordet i min familj och lagade allt möjligt från små krustader med spännande fyllningar till aladåber. Med tiden svalnade mitt intresse något, kanske var det för att jag började intressera mig mer för vegetariskt mat.

Vad har ni för julbordsminnen som ni aldrig glömmer och har ni några läckra recept att dela med er av?

Theres Lundén & Johannes Wätterbäck