Jag hade en trädgård som väntade på mig

Föga visste jag som barn och ung att mitt framtida liv, mitt största intresse och hela min livsstil fanns bara en meter framför verandan. Det var där min skola, mitt universitet och min arbetsplats låg. Jag vet inte hur många år växterna försökte flörta med mig, men till slut trillade poletten ner – och äventyret kunde börja.

Redan tidigt upptäckte jag att framgången i en trädgård handlar om att hitta växter som trivs och överlever. Perennerna som stod kvar sedan min mamma påtat i skogsträdgården blev en välsignelse. Tänk att det, femton år efter hennes bortgång, fortfarande fanns växter som levde och blommade så vackert.

De första åren i trädgården förstod jag inte perennernas storhet. Jag köpte mängder av frön till ettåriga växter och hade storslagna planer på majestätisk blomsterprakt. Men varje gång blev resultatet detsamma. Blommorna blev gängliga på grund av solbrist i rabatterna och de minimala fönstren i stugan där jag försökte förodla dem. Sällan liknade de prakten på fröpåsarnas bilder. Perennerna däremot, de tuffade på. Om jag bara rumsterade om i rabatterna ibland, tillförde organiskt material och gödslade, blev de både större och vackrare.

Perennerna utgör en grön blomstrande grund i våra rabatter. Utan perennerna skulle trädgården inte ha samma djup eller ge samma lugn, perennerna betyder så mycket i en trädgård.

Att återskapa en trädgård

Från början var min enda önskan, när jag satte ner mina oerfarna fingrar i jorden i mammas gamla rabatter, att återskapa hennes trädgård. Jag hade inte en tanke på att det skulle bli så här – att både jag och Theres en dag skulle arbeta med odling och sprida kunskap om dess mysterier. Livet är verkligen magiskt ibland. Man drabbas av sorg, ser en öppning någonstans, sår några frön, och några år senare är man fast i odlandet och kan inte leva utan det.

Vår odlingsresa har varit allt annat än rak och tydlig. Både jag och Theres tycker om att inte ha fasta mål. Livet ser ju inte ut så, det är bara människans försök att skapa ordning i kaoset. Vi föredrar att låta saker och ting ta tid, att låta det växa fram i sin egen takt. Kanske är det just det som är tjusningen i livet – att man inte vet vad som väntar bakom nästa krök.

Och en sak är säker: gör man det man tycker om och inte ger upp, då kan vad som helst hända. Tänk om min mamma hade fått se vad hennes rabatter, och hennes för tidiga bortgång, skapade hos mig och min familj.

Läs mer om Johannes odlarhistoria: Mitt trädgårdsliv – den genetiska förklaringen och olyckan, Mitt trädgårdsliv del 2 – stadsliv byts mot skogsliv, Mitt trädgårdsliv del 3 – odlandet startar

Nästa generations odlare

På bilden ovan delar jag och vår dotter Tora på primulor och mångfaldigar dem. Det är ungefär på den platsen jag planterade mina allra första kall- och självsådda Primula denticulata, “blåa bollvivor”. En felcykling en första maj i mitten av 1990-talet gjorde att jag upptäckte både denna växt och hela grejen med att odla kallt.

Läs mer om Primula här: Primula – tidig vårfägring i våra trädgårdar

Odlandets gåva

Odlandet har lärt mig tålamod, nyfikenhet och ödmjukhet inför naturen. Perennerna står där som stilla påminnelser om tid, minnen och livets kretslopp. De är mer än bara växter – de är berättelser som fortsätter att blomma, år efter år..

Johannes Wätterbäck