I rabatterna i skogsträdgården vimlar det av akleja i olika färger och former om våren. Det är underbart vackert. Här berättar jag mer om mina aklejor.
Alla älskar inte akleja men många gör det. På ängar och i lite mer vilda delar i en trädgård skänker de färg, form och struktur. Både med sina blommor och blad. Personligen tillhör jag den sortens odlare som också mer än gärna bjuder in aklejor till mera tama delar i våra odlingar, ja till och med in i grönsaksodlingarna.
Akleja är lite som Karins vallmo för oss (den lilasvarta). Vi blir inte av med den och korsningsbenägenheten gör att man aldrig riktigt vet vad det blir för färger eller växtsätt, superspännande! Till skillnad mot vallmon är aklejan perenn och växer med en kraftig pålrot. Därför är aklejan svår att flytta när den bestämt sig för att bo på ett ställe, ja nästan omöjlig. Har du vackra aklejor i din odling får du acceptera läget de ofta själv valt att växa på. Det är aklejorna som bestämmer.
Solveigs aklejor
När jag tog mig an trädgården vid stugan, skogsträdgården, med start den 8 mars 1992, hade den legat i träda sedan min mor dog 1978. Då hade den stått obearbetad i tretton år men ändå hade en hel del växter överlevt, bland annat aklejorna. Vartefter jag bearbetade jorden dök det upp självsådda småplantor och det blev fler för varje år. Överlag var det svårt att först veta vad som var ogräs och vad som var blommor i skogsträdgården. Speciellt svårt var det att lära känna de önskvärda växterna när de var små. Tack och lov är aklejorna ganska lätta att känna igen. Deras blad påminner redan som små ganska mycket om de vuxna plantornas bladverk. Precis som många andra odlare har jag svårt att slänga växter. Under ett par år hade jag förbaskat många aklejor i trädgården.
Läs om mitt trädgårdsliv för att få reda på hur allt startade: Del 1, del 2 och del 3 .
Vid de gamla torpen
Om man rör sig i gammal jordbruksbygd kan man lite här och där ana att det legat ett hus eller två. I trakterna vid skogsträdgården har jag funnit fem sådana gamla rester av torp. Det är lättast att upptäcka dessa gamla boplatser under april – juni. Då visar sig överlevande växter sitt ansikte så som syrén, körsbärs och äppelblom samt vårlökar och aklejor. Har man tur växer även liljorna kvar, kanske har växterna stått där i över 100 år? Man kan även, förutom via växter, lokalisera dessa platser genom att leta efter rasade skorstenar som brukar se ut som mossövertäckta högar med tegel. Ibland syns även grundstenarna där husen stått. J
Jag tycker väldigt mycket om dessa platser, de är vemodiga, sorgliga och vackra samtidigt. Från dessa gamla torp och deras trädgårdar har jag då och då samlat på mig aklejornas frön för att sprida ut dem i skogsträdgårdens trädgård. Jag gillar verkligen växters koppling till en plats eller person, att veta var ifrån mina växter kommer. Jag brukar fantisera om hur de levde där och att det var någon som likt mig brydde sig om att odla blommor. Att jag för vidare deras blomsterarbete via dessa frön och planterar lite av denna människas ansträngning i min odling.
Tack kära blomma för att du blommar och expanderar
De vanligaste färgerna på aklejorna jag till en början hade i skogsträdgården var olika nyanser av blåa, lila, rosa och vita nyanser. Den sorten som växer vild heter på latin Aquilegia vulgaris. De räckte bra för mig i början av mitt odlande. Jag var så glad att blommor som min mamma planterat överlevt och också spred sig. Speciellt i början av ens odlande i en trädgård med blommor och perenner, är man ofta så otroligt tacksam att det är något som överhuvudtaget lever och vill fortsätta att leva. Blommar dessa överlevare är det mycket lätt hänt att man låter dem leva och bre ut sig. Lite som att man står i tacksamhetsskull till dem. Denna tendens kan bli ganska besvärlig med tiden.
Spännande korsningar
En intressant bieffekt med aklejor är att de är korsningsbenägna. De korsar sig lätt och det blir annorlunda färger och former, ofta inte som man tänkt sig. Det i sig kan vara frustrerande om man vill ha full kontroll över vilka sorter man vill ha i sin odling. Men också otroligt spännande om man gillar överraskningar och nya varianter.
Aklejor självsår sig gärna och innan du ens vet ordet av så har dess svulstiga gröna fröbaljor torkat, blivit bruna och öppnat sig. Aklejorna är otroligt generösa med frön. Låter du dem öka i antal blir det inte sällan inom ett par år ett gäng nya plantor. Vill du motverka att de gerillaodlar sig själva där de står, klipper du bort alla fröställningar när de är gröna, strax efter att blombladen ramlat av. Dess bladverk är minst lika fina i en trädgård som dess blommor. Fröställningarna kan du förvara och spara i en luftig papperspåse. Sprid ut dem i tex dikesrenen eller hos en granne som behöver spontan blomsterfägring.
Gamla bilder från skogsträdgården, från vänster längst upp. Guldakleja som luktar godis, sharlakansakleja, en Nora Barlow korsning- en ljusblå välfylld akleja jag glömt namnet på eller som ev är en korsning, en suddig black barlov och slutligen en grönakleja av sorten William Guiness.
Botanisera bland nya sorter
Efter några år med de vanliga aklejorna och när jag började känna mig säker på mitt odlande, väcktes mitt habegär efter andra sorter som jag läst om och sett i tidningar eller i frökataloger. Det var tex Guldakleja, pastellakleja, sharlakansakleja, grönakleja, klematisakleja, japansk akleja, alpakleja, gigantakleja och aklejruta. Jag handlade frön från när och fjärran och kallsådde i skogsträdgårdens växthus. Beståndet av olika sorter växte lavinartat. Nya former, färger och växtsätt. En del var inte alls så snygga som jag trodde, andra var bedårande. På de flesta hängde blommorna likt klockor medan några sorter och korsningar vände själva blomman så att nederdelen pekade upp i himlen. Ganska effektfullt tyckte jag då och särdeles snyggt när man ska ha dem i buketter.
Utöka bestånden
I år slår jag på stort och sår åter igen jättemånga sorter och gör det kontrollerat. Jag började redan i höstas. Fröna har jag både köpt från traditionella fröfirmor men också skaffat några sorter genom fröföreningen Trädgårdsamatörerna. Där har jag varit medlem till och från sedan mitten på 1990-talet. För alla som vill fördjupa sig i blommor och perenna växter är denna förening en guldgruva av kunskap och av frön.
Sådd utomhus
Jag sår alla aklejor kallt mellan oktober – mars i vårt kallväxthus sk vintersådd och använder mina favoritodlingsbehållare i plast. Jorden jag använder är vanlig planteringsjord. Finns det snö tillhands så lägger jag på snö för att hålla sådderna fuktiga i annat fall vattnar jag. Odlingsbehållarna placeras på odlingsbrickor eller i odlingstråg. Där inne i växthuset sköter de sig mångt och mycket själva. De viktiga är att titta till dem då och då och att ge antingen snö eller vatten så att sådderna inte torkar ut.
När de kommit upp en bit planterar jag om dem varsamt i enskilda krukor. Därefter ställer jag ut dem i odlingstråg någonstans utomhus. Sedan när jag har tid och lust och de är skapligt stora, så att man inte tappar bort dem, planterar jag dem på dess finala odlingsplats. Ofta får man vänta till året efter innan de blommar. Men sår man tidigt på hösten kan de ske redan första året. Jag återkommer om detta framöver.
Förgängligheten
Medan aklejorna står på sina odlingsplatser märker man det inte lika tydligt som när man ska plocka dess blommor till buketter. Men när jag väl står där och ska klippa av några stänglar så är det alltid svårt att hitta en ”perfekt” blomstängel. Det verkar alltid vara så att några av blommorna är överblommade och några fortfarande är i knopp. Det jag letar efter är en stängel med bara knoppar och precis nyutslagna blommor. Trots detta tycker jag att de ändå passar som bukettblomma. Gärna tillsammans med blåklockor, gul och vitmåra, kummin, hundkäx, rölleka, johannesört, gräslöksblommor och några grässtrån.
Jag brukar, om en stängel är allt för risig med överblommade blommor och spretiga fröstänglar, frisera och klippa bort det som inte ser bra ut. Låter man fröstänglar sitta kvar som är fullmatade med frön kan det hända att fröna släpper där de står och blir till spontana fröbomber. Jag älskar att ta in dessa tam-vilda buketter och ha i fönster och på matbord. Till buketter plockar jag helst vilda blommor eller de blommor vi har i överflöd i rabatterna. I trädgården och i angränsande partier låter jag oftast våra blommor vara ifred. Jag vill ju att de ska skänka fägring där de är.
Flytta plantor
Det är svårt att flytta aklejor, speciellt om plantorna är stora. Problemet beror på att aklejorna växer med en stor pålrot som oftast går av när man försöker att flytta på dem, i synnerhet om de är stora. Ettåriga och tvååriga exemplar är däremot lättare att flytta på. Gillar man korsningar och vill slippa dalta med frön är det i princip bara att skörda trädgården på småplantor under våren. Man kan antingen låta dem mellanlanda i en kruka med jord för senare plantering eller flytta dem till ett annat ställe direkt. Så försök ha det i bakhuvudet, att man tjänar verkligen på att tänka till ett varv extra var man sätter sina plantor.
Det vilda och tama
I vår halvskuggiga rabbattdel i skogsträdgården tycker vi, ja kanske mest jag, att både de vilda och tama aklejorna har berättigande och de växer både i och kring våra odlingar. För mig som har svårt att sätta gränser för var odlingen börjar och slutar är aklejan en mycket tacksam växt som fixar spridning alldeles på egen hand. Får den bara lite bar jord till sina frön sköter den föryngringsarbetet helt på egen hand. Det spelar ingen roll om det är vår, sommar eller höst. Under 2021 kommer det bli en rejäl föryngring av allehanda aklejor i våra odlingar. Så jag har all anledning att återkomma om dessa i framtiden.
Johannes Wätterbäck
Lämna ett svar