Den vackra torparblomman Akleja

I rabatterna i skogsträdgården vimlar det av akleja i olika färger och former om våren. Det är underbart vackert. Här berättar jag mer om mina aklejor.

Alla älskar inte akleja men många gör det. På ängar och i lite mer vilda delar i en trädgård skänker de färg, form och struktur. Både med sina blommor och blad. Personligen tillhör jag den sortens odlare som också mer än gärna bjuder in aklejor till mera tama delar i våra odlingar, ja till och med in i grönsaksodlingarna.

Akleja är lite som Karins vallmo för oss (den lilasvarta). Vi blir inte av med den och korsningsbenägenheten gör att man aldrig riktigt vet vad det blir för färger eller växtsätt, superspännande! Till skillnad mot vallmon är aklejan perenn och växer med en kraftig pålrot. Därför är aklejan svår att flytta när den bestämt sig för att bo på ett ställe, ja nästan omöjlig. Har du vackra aklejor i din odling får du acceptera läget de ofta själv valt att växa på. Det är aklejorna som bestämmer.

Solveigs aklejor

När jag tog mig an trädgården vid stugan, skogsträdgården, med start den 8 mars 1992, hade den legat i träda sedan min mor dog 1978. Då hade den stått obearbetad i tretton år men ändå hade en hel del växter överlevt, bland annat aklejorna. Vartefter jag bearbetade jorden dök det upp självsådda småplantor och det blev fler för varje år. Överlag var det svårt att först veta vad som var ogräs och vad som var blommor i skogsträdgården. Speciellt svårt var det att lära känna de önskvärda växterna när de var små. Tack och lov är aklejorna ganska lätta att känna igen. Deras blad påminner redan som små ganska mycket om de vuxna plantornas bladverk. Precis som många andra odlare har jag svårt att slänga växter. Under ett par år hade jag förbaskat många aklejor i trädgården.

Läs om mitt trädgårdsliv för att få reda på hur allt startade: Del 1, del 2 och del 3 .

Vid de gamla torpen