I rabatterna i skogsträdgården vimlar det av akleja i olika färger och former om våren. Det är underbart vackert. Här berättar jag mer om mina aklejor.
Alla älskar inte akleja men många gör det. På ängar och i lite mer vilda delar i en trädgård skänker de färg, form och struktur. Både med sina blommor och blad. Personligen tillhör jag den sortens odlare som också mer än gärna bjuder in aklejor till mera tama delar i våra odlingar, ja till och med in i grönsaksodlingarna.
Akleja är lite som Karins vallmo för oss (den lilasvarta). Vi blir inte av med den och korsningsbenägenheten gör att man aldrig riktigt vet vad det blir för färger eller växtsätt, superspännande! Till skillnad mot vallmon är aklejan perenn och växer med en kraftig pålrot. Därför är aklejan svår att flytta när den bestämt sig för att bo på ett ställe, ja nästan omöjlig. Har du vackra aklejor i din odling får du acceptera läget de ofta själv valt att växa på. Det är aklejorna som bestämmer.
Solveigs aklejor
När jag tog mig an trädgården vid stugan, skogsträdgården, med start den 8 mars 1992, hade den legat i träda sedan min mor dog 1978. Då hade den stått obearbetad i tretton år men ändå hade en hel del växter överlevt, bland annat aklejorna. Vartefter jag bearbetade jorden dök det upp självsådda småplantor och det blev fler för varje år. Överlag var det svårt att först veta vad som var ogräs och vad som var blommor i skogsträdgården. Speciellt svårt var det att lära känna de önskvärda växterna när de var små. Tack och lov är aklejorna ganska lätta att känna igen. Deras blad påminner redan som små ganska mycket om de vuxna plantornas bladverk. Precis som många andra odlare har jag svårt att slänga växter. Under ett par år hade jag förbaskat många aklejor i trädgården.
Läs om mitt trädgårdsliv för att få reda på hur allt startade: Del 1, del 2 och del 3 .
Vid de gamla torpen
Om man rör sig i gammal jordbruksbygd kan man lite här och där ana att det legat ett hus eller två. I trakterna vid skogsträdgården har jag funnit fem sådana gamla rester av torp. Det är lättast att upptäcka dessa gamla boplatser under april – juni. Då visar sig överlevande växter sitt ansikte så som syrén, körsbärs och äppelblom samt vårlökar och aklejor. Har man tur växer även liljorna kvar, kanske har växterna stått där i över 100 år? Man kan även, förutom via växter, lokalisera dessa platser genom att leta efter rasade skorstenar som brukar se ut som mossövertäckta högar med tegel. Ibland syns även grundstenarna där husen stått. J
Jag tycker väldigt mycket om dessa platser, de är vemodiga, sorgliga och vackra samtidigt. Från dessa gamla torp och deras trädgårdar har jag då och då samlat på mig aklejornas frön för att sprida ut dem i skogsträdgårdens trädgård. Jag gillar verkligen växters koppling till en plats eller person, att veta var ifrån mina växter kommer. Jag brukar fantisera om hur de levde där och att det var någon som likt mig brydde sig om att odla blommor. Att jag för vidare deras blomsterarbete via dessa frön och planterar lite av denna människas ansträngning i min odling.
_________________________________________
Fortsättningen på denna artikel kan läsas av dig som är Premium-läsare.
Logga in Mer om prenumerationer
Hälsningar Johannes Wätterbäck & Theres Lundén
__________________ 
_________________
Lämna ett svar