Min svamphistoria

Varje sensommar och höst plockar jag fler svampkorgar fulla med delikatesser från skogen. Min svamphistora börjar redan innan jag föddes. Här berättar jag om den.

Jag är uppvuxen i en familj som är alldeles galen i att plocka svamp. Redan innan jag kunde gå var jag med på mina första utflykter, sittandes i en liten bärstol på min pappas rygg. Det fina med denna fascination var att hösten inte bara blev till en murrig, mörk och trist tid utan till en otroligt spännande årstid. Hösten förvandlade skogarna kring stugan till en guldgruva av smakrikedom och konsistens och vi begav oss ut på skattjakt så ofta vi orkade.

Vi plockade korgar och kassar fulla. Trattkantareller, kantareller, aspsopp, eksopp, smörsopp, blodriska, citrongul slemskivling, karljohansvamp, svart trumpetsvamp, brandgul trumpetsvamp, blomkålssvamp, fingersvamp, stolt fjällskivling mm. Redan som 10 – åring kunde jag fler sorter än vad många vuxna hinner lära sig under en livstid.

Under en idrottstävling i årskurs fyra, där man skulle gå, jogga eller springa ca 7 km i ett naturområde, råkade jag stöta på några riktigt bra svampställen. Jag kom sist i denna tävling, en och en halv timme senare än alla andra, och med två kassar nyplockad och delikat svamp, kassarna hade jag också funnit i skogen. Mina lärare hade hunnit bli rejält oroliga innan jag till slut kom i mål. Jag fick som tur var ta med mig kassarna hem och de blev inte sugna på min skatt. De såg bara ett myller av olika svampar som de trodde var oätliga och till och med giftiga.

Min pappa som alltid förkastat allt som har med traditionell sport att göra, klappade mig på ryggen och iordningställde direkt en torkanordning i familjens torkskåp för kläder för att ta hand om mina fynd. Dessförinnan hade vi kunnat njuta av en underbar svamppytt av citrongul slemskivling, karljohansvamp, trattkantareller, svart trumpetsvamp, aspsopp, stolt fjällskivling, biskopsmössa och några kantareller. All svamp som blev kvar torkades.

Min farfars svampintresse

Anledningen till familjens stora svampintresse härstammar från min farfar som var otroligt matintresserad. Redan på 1920- talet spenderade han en hel del tid i svampskogarna för att finna delikatesser. Min pappa brukar berätta om hur otroligt noga farfar var när han plockade svamp. Han kunde dyka upp med stora flätade tvättkorgar fulla med svamp. Svampen hade han rensat i skogen och sorterat art för art. Sedan njöt han i flera dagar av att steka sin svamp i smör och ha som till tillbehör till familjens middagar. Mycket av svampen torkades också och maldes till mjöl för att smaksätta gräddsåser, soppor och grytor.

I min familj hade vi två regler:

1. Vi plockade inga champinjoner, av ren säkerhet för att inte förväxla dem med flugsvamp. Det var alltid någon som dog varje år på 1970- och 80-talet av att förväxlat champinjon med vit- eller lömsk flugsvamp.
2. Vi plockade aldrig okända skivlingar. De giftigaste svamparna finns i denna grupp och det jobbiga med giftet de innehåller är att när man väl inser att man fått i sig en giftig svamp ( 2 veckor efter intaget) har oftast njurarna tagit så mycket stryk att man måste gå på dialys i resten av sitt liv eller transplantera inre organ. Med detta vill jag säga att det gäller att ha respekt för svamp. Man ska aldrig stoppa i sig något man inte vet vad det är. Totalt livsfarligt!

För mig och mina syskon har svampplockandet och ätandet som sagt varit en viktig del av våra liv. Jag och Theres brukar varje år plocka svamp och uppfinner då och då nya recept som vi publicerar. Min storasyster plockar nu för tiden svamp kommersiellt till flera olika restauranger i Stockholm. Hon går under namnet ”skogens dammsugare” och är otroligt snabb och gör som vår farfar, rensar all svamp på plats.

Framöver kommer jag skriva enskilda inlägg om några av mina absoluta favoritsvampar, var de växer och vad vi brukar göra med dem.    

Lästips

• Farbror Grön plockar svamp – blomkålssvamp
• Farbror Grön plockar svamp – svavelticka
• Farbror Grön plockar svamp – stolt fjällskivling

Johannes Wätterbäck & Theres Lundén