Det börjar med en kvinna

Ja det är därifrån vi alla kommer, från en kvinna, från mammas mage. Pappa kan vilken idiot som helst bli, brukade min pappa säga och det ligger något i det. Vi män har inte den rent kroppsliga och fysiska närvaron med ett nytt liv, vi måste skapa denna koppling på egen hand, vissa klarar det och andra inte.

Att jag har blivit så otroligt odlingsintresserad kommer från min mamma och min mormor. Jag var ute i trädgården med dem redan från födseln och tyckte att odlandet var magiskt och spännande. Jag har minnen när jag och min mormor plockar eterneller för att lägga mellan fönsterna i hennes stuga och hur vi plockar bondbönor till den underbara soppan ängamat. Och sen den där olyckan när min mamma som försvann och lämnade sin trädgård, lämnade den till mig. Fast det visste jag inte då, i flera år såg jag hur den förvildades men så en dag tog jag tag i den och här är jag nu.

Jag växte upp i Stockholm, på Hornsgatan, i en familj bestående av en mamma, pappa och fyra syskon. Jag är näst yngst i syskonskaran och mina föräldrar var lite till åren när de fick mig och min lillasyster.

Pappa gick bort förra året 97 år gammal. Under de sista 10 åren i hans liv förevigade jag hans essens, hans speciella klokskap och humor genom korta filmklipp. Dessa kan man se på mitt insta-konto, jag brukar kalla dem för ”Veckans pappa” eller #pappafilm. Under tiden då han var yrkesverksam var han uppfinnare och en tusenkonstnär. Han har många bra och mindre bra uppfinningar på sitt samvete och ibland är det ett under att han överlevt dem.

Uppfinnarpappan

Bergnäven var en slags modul som man kunde spränga stenar med genom riktad sprängverkan. Man laddade modulen med sprängmedel och ställde sig på den som en stor stylta. En gång hade han laddat med för mycket dynamit och både min far och min bror, som var med vid det tillfället och stod tillsammans, slungades iväg 2 meter in i skogen samtidigt som stenen de applicerat den på sprack.

Ingen skadade sig mirakulöst nog. En annan uppfinning som han sysslade med en hel del när jag var i tonåren var att skräddasy golfklubbor. Han hade konstruerat en ny slags golfklubba i plast som han kunde moderera utifrån hur en person spelade och hur lång, kort, personen var eller hur stark eller svagslående personen var. Det sades att denna klubba gick extremt rakt.

Experimentlusta

Från min pappa har jag fått min experimentlusta som ideligen får mig att vilja prova nya vägar och inte förfaras utav misslyckanden. Den lusten får mig att hela tiden röra mig framåt. Det är som en låga som blossar upp och blir mer eller mindre stark beroende på var jag är någonstans i livet.

Något odlingsintresse har min pappa aldrig haft, han säger själv att han blev botad genom att rensa betor i Skåne under beredskapsåren när han var barn. Han hatar att få jord under naglarna. Men minst två odlingsexperiment har han ändå sysslat med under åren. Ett handlade om att odla fram snytbaggeresistenta barrträd och ett om att göra odling i Sahara möjlig. Inget av experimenten lyckades särskilt väl av flera olika anledningar. Lyckligtvis införskaffades ett växthus till tomten och det var bland annat i det växthuset jag började odla på riktigt, söndagen den 8 mars 1992.

Mammas trädgårdsintresse

Min mamma var däremot väldigt trädgårdsintresserad och hela min småbarnstid var kantad med blommande växter. Vår familj bodde i centrala Stockholm och hade lantställe som vi åkte till varje ledig stund, stugan vid skogsträdgården. Först var det bara skog och där mitt i skogen satte min pappa och några timmermän upp vår stuga. Min mamma förvandlade skogen framför huset till familjens paradis, släpade stenar, köpte jord och skapade rabatter och planterade persikoträd, rosor, violer, Moses brinnande buskar, funkior och mycket annat.

Läs mer: Ät upp mormors funkia!

Jag minns hur jag sådde morotsfrön med mamma i torvbricketter i vardagsrumsfönstret i lägenheten och hur vi undersökte saker i trädgården tillsammans. På lekskolan i Stockholm delade jag glatt med mig av min fascination av växter, har barndomsvänner berättat.

Mormor Maja

Min mamma Solveig hade sin mamma att inspireras av. Maja, min mormor, som hade stuga ett stenkast från vår, ägnade också oerhört mycket tid i sin odling av blommor och grönsaker. Jag minns hur mormor bjöd på saftsoppa på svarta vinbär. Vid mormors stuga, en röd stuga med vita knutar, glasveranda och snickarglädje, var trädgården av ganska vanlig karaktär. Ytor med gräsmatta, blomsterrabatter längs husgrunden och grönsaksland. En stor rosenbuske med rosa blad kallade vi mormorsrosen och så alla eterneller som hon odlade i långa rader för att sedan torka lägga mellan fönsterna på vintern.

Dramaten, Amerika och präststudier

Min mamma var ganska driven av sig. Som ung var hon intresserad av poesi och drama, vilket ledde till att hon genom någon form av teaterskola fick några mindre roller på Dramaten. Det var där de träffades, mina föräldrar. Pappa var scenarbetare en tid. Efter att de bildat familj började hon arbeta på Amerikanska ambassaden som svensklärare eftersom hon studerade svenska på universitetet. Denna anställning ledde till uppdrag som svensklärare även i USA. Under ett läsår, jag tror det var 65/66, bodde hon i Oregon och undervisade vuxna i svenska. Pappa höll ställningarna hemma och skötte allt i hemmet, mina äldre syskon och sitt uppfinnararbete. Vid det laget var jag knappt påtänkt.

Knappt tio år senare var jag några år gammal och min mamma hade börjat studera teologi och siktade på att bli präst. I hennes familj var de religiösa och aktiva inom kyrkan. När mamma inte satt och bläddrade i kurslitteraturen var det trädgården som gällde. Jag följde gärna med till handelsträdgården för att köpa plantor och hjälpte till på mitt sätt.

Tågolyckan förändrade allt

Den 10 augusti 1978 var dagen då det blev definitivt – min mor skulle aldrig mer odla i sin trädgård. Då var jag sex år och hade sommarlov. Min mamma hade varit borta flera veckor under sommaren. Som nästan färdig präst var hon en tid konfirmationsledare i Storlien för utlandssvenskars barn. Det var på den tiden när man satt vid en stationär telefon när man ringde till varandra och ca 20 år innan internet började bli vanligt.

Välkommen hem-middagen hade planerats noga av min far och förväntan och längtan låg i luften. Vi var en stor familj med fem barn mellan 5 och 23 år. Alla var samlade och även min brors fru och deras lilla flicka. Men pappa som skulle hämta mamma på centralstationen kom hem utan henne, eftersom tåget av någon anledning var försenad. I väntan på att få nya direktiv över tågets ankomst och var min mor befann sig, tog han sig hemåt. Vi bodde i centrala Stockholm så det var inte särskilt långt mellan vårt hem och centralen. Det hade varit någon olycka, sa han, så tåget skulle bli rejält försenat.

Vi väntar besked

Väl hemma satt sig pappa i sitt arbetsrum och ringde SJ vid jämna mellanrum. Fler detaljer kom fram vid alla telefonsamtal. Tåget som min mamma åkte i var med i olyckan och flera människor hade skadats allvarligt och en del hade till och med dött. Till slut kom det där beskedet som man bara inte vill ta emot. Efter ett par timmar kom min pappa ut från arbetsrummet alldeles blek och apatisk.

En tågklarerare hade råkat göra misstaget att få in ett godståg på samma spår som min mors rälsbuss körde på, fast i motsatt riktning. I en kurva i Lungvik utanför Östersund kolliderade tågen och den första vagnen som mamma och konfirmanderna satt i blev till en hopknycklad konservburk. Ett tiotal människor omkom i olyckan och min mor var en av dem. Som en blixt från klar himmel förändrades allt. Precis allt.

Vi drar till skogs

Ett år efter katastrofen var vi bofasta i stugan och jag levde bredvid och i min mors trädgård. Att flytta till skogen och ut på landet var rena drömmen för mig, jag verkligen älskade att byta från stad till skog.

Förutom att en dödsolycka skapar mycket sorg och förtvivlan, var det även något annat som hela tiden gnagde i mig. Det var att trädgården utanför fönstren för varje år sakta men säkert förföll och förvildades. Det var som att den sakta dog bort med minnena av min mamma och det störde mig! Jag försökte lite halvhjärtat under tonåren att greja med trädgården men jag led av stor kunskapsbrist och osäkerhet inför det gröna.

Till slut tog jag mig i kragen och satte igång. Söndagen den 8 mars 1992, fyra månader efter att jag muckat från militärtjänsten skrev jag i min kalander ”Börjar med trädgården” och sedan dess har jag stått med fingrarna i jorden. Jag kan inte tänka mig ett liv utan att odla och sedan jag träffade kvinnan i mitt liv ”Theres” har odlandet tagit överhanden i både hennes och mitt liv.

Mer om den fortsatta odlarresan i nästa inlägg om mitt trädgårdsliv: Mitt trädgårdsliv del 2 – stadsliv byts mot skogsliv och Mitt trädgårdsliv del 3 – odlandet startar

Johannes Wätterbäck