Zinnia en kärleksförklaring!

Jag kan inte få nog av blomman zinnia och jag anar att det här inlägget inte kommer att bli det sista jag skriver om dessa blommor. Följ med mig upp på Takfarmen och njut av några skönheter från sommaren och hösten 2019.

Jag upptäcke zinniorna under 1990-talet och blev fast direkt. Efter första sådden har de återkommit gång på gång i våra odlingar. Första åren frösådde jag dem inomhus utan växtbelysning och de stackars gängliga plantorna tog sig mot alla oss och bjöd på blomsterprakt från juli långt in i september. På den tiden var det inte så många sorter som gick att få tag på i Sverige. Idag är det annorlunda, det finns många sorter på marknaden, i alla möjliga färger, former, höjder och med stora eller små blommor.

Vad är vackert?

Jag har svårt att säga att någon specifik zinnia är en enskild favorit, jag gillar dem alla. Många gånger kan det vara just en enskild blomma som utvecklats på ett för mig vackert sätt eller har en viss färgnyans eller kanske bara står på helt rätt ställe. Ibland kan det var ett specifikt skeende när en viss sort slår ut som får mig att titta lite extra eller när en blomma förfaller och det är dags att säga adjö.

Så sår vi dem

Vi kallsår mer eller mindre alla ettåriga blommor och även de flesta tvååriga och perenna växterna. Vi brukar så zinnior under april – maj men det händer även att jag vintersår dem under februari. Det fungerar oftast på båda sätten. Platsen vi använder till sådd är våra kallväxthus och vi sår våra blommor i tuvor, alltså i små grupper om 5 till 15 frön i olika slags odlingsbehållare som tex gamla frukt och grönsakslådor från livsmedelsaffären eller i pluggboxar. Vi använder alltid planteringsjord till alla kallsådder. Ibland planterar vi om dessa tuvor i enskilda krukor och låter dem stå i växthuset och växa till sig och ibland låter vi dem stå kvar där de såddes och planterar ut dem direkt på växtplatsen.

Utplantering

Oftast planterar vi ut zinniorna under maj eller juni, lite beroende på hur vädret är. Halvmulet väder är ju alltid det bästa men det är inte alltid optimalt väder när utplantering sker. Allra oftast beror det på när vi har tid att plantera ut. Det är underbart att ta en bricka med plantor under armen och bege sig iväg till någon odling och gräva ner dem här och var. Vi sätter gärna zinniorna tillsammans med grönsaker och andra blommor. Vi praktiserar inget utarbetat samodlingssystem utan kör på det som känns rätt för stunden. Oftast blir det himmelskt vackert och på ett sätt som vi aldrig riktigt kunnat förutsäga. Trädgårdarna och odlingarna får så att säga bestämma och smycka det sista.

I etage

När en sådan här blommande vy möter mig är det som att det darrar till i benen och att jag instinktivt famlar efter kameran med min högra hand samtidigt som jag inte kan slita blicken från blommorna. Ibland tänker jag att alla de som jobbar i och kring Takfarmen och som kan se mig från sina fönster måste tro att jag är galen. För jag fotograferar så otroligt mycket, alla årstider. Men det är så vansinnigt kul och så värdefullt att ha en rejäl bildbank av zinnior.

Att inte veta hur det kommer att bli

Det är svårt att ha någon slags 100-procentig kontroll över färg och form gällande växter och i synnerhet blommor. Det blir lite som det blir och det är fint så tycker jag. Det hade varit tråkigt om man kunde styra det allt för mycket, eller jag har vant mig vid att bli överraskad. Visst kan man välja vissa enskilda sorter och färger men även i sådana påsar med frön kan det ibland bli variationer, särskilt gällande zinnior och både i formen på blommorna och dess färger. De är som att de lever sitt eget liv och utvecklas. Jag vet inte om jag råkat blanda frön av olika sorter på bilden ovanför eller om det ska vara den variationen av fyllda och lite mer avskalade blommor. Jag har svårt att säga vilken jag tycker är vackrast och visst blir de bra i varandras sällskap! Just den i mitten lockar mig nåt alldeles extra. Den där aprikosa färgen är så snygg!

De enkla

Det kan tyckas att en enfärgad ganska ”normal” zinnia är alldeles för vanlig och trist. Men det anser inte jag, inte längre i alla fall. Zinnior behöver inte vara spektakulära och locka i sällsamma färger eller former för att berika våra odlingar. Vill man bli utmanad av det vackra så kan man alltid stanna upp och titta lite extra rakt in i blomman, se hur de små små gula trumpetliknande blommorna långt där inne slår ut, hur blommans blad ligger och omsluter varandra, samt skiftningarna i färgerna.

Den blygråa som var rosa

När blommorna börjar vissna är det ett fantastiskt skådespel att bevittna. Just den här sortens rosa zinnia fann jag på nätfirman wexthuset och hade hoppats på en mörkare duvblå nyans, ja nästan åt det blygråa hållet. Det var nämligen så att nätfirmans fröpåse antagligen hade tryckts i en helt annan färg, det är min enda förklaring. Kika in på det här inlägget så får ni se med egna ögon, det är sorten Dream på bilden som har en helt galet snygg färg på fröpåsen, dessvärre finns denna bild kvar men sorten är rosa, inte blygrå. Blomman ovanför denna text har jag sått från egna frön som jag skördat från sorten Dream.

Lingon i mjölk

Personligen har jag en förkärlek för färger som är lite dovare och nyanser som är smutsiga som den här som ser ut lite som lingon i mjölk. Den första växten jag odlade med just denna slags färg var en vallmo som heter Angels choir mixed och som forfarande finns att beställa på den engelska fröfirman Thompson & Morgan. Dessa färger blir otroligt snygga i buketter särskilt när man håller sig inom samma grundfärg. Då skapas det en fin dynamik där den här lite skitiga färgen kompletterar den renare eller gräs och spannmål.

Här är ytterligare en zinnia med smutsig färg. Jag tycker att de är så vansinnigt snygga och planerar man att göra höstbuketter är dessa dov-röd-aprikosa färgerna fantastiska.

Den klassiska oskuldens färg

Vitgula och krämiga nyanser kan bli till pricken över i:et som lyfter vita buketter och odlingar. Hade jag vetat vilka som exakt skulle bli så här vitgula hade jag gärna experimenterat med att kombinera dem med mer kritvita zinnior och kanske lejongap och vita rosor. Tänk er en ljus bukett där dessa blommor får vara med och ge en djupare helhet! Jag kan blunda och se det framför mig.

På väg att slå ut

Många gånger är målet med blommor, i alla fall i ens odlarungdom, att se dem fullt utslagna. Men det är ju bara en del av blommans blommighet, det finns betydligt mer att njuta av. Med tiden har väntan på blommandet nästan blivit det mest intressanta för mig. Spänningen att följa med när en zinnia vecklar ut sig och bekänner färg och form, att inte riktigt veta hur det kommer att bli, att bli överraskad.

Att dö långsamt

Zinnior dör långsamt och med stil, i alla fall i odlingszon 1 – 3. En variant av denna vy, lite mer beskuren la jag ut på mitt Instagram-konto och i facebook-gruppen Farbror Gröns trädgårdsland. Jag hade inte en aning att just denna bild skulle generera så mycket glädje. Inte för att jag inte tycker att den är vacker, jag älskar den här vyn, men jag har kanske vant mig vid detta skådespel varje gång jag går fram och tillbaka till växthuset i tillsammansodlingen. Detta långsamma förfall är lika vackert som början på blomningen, när de är påväg att slå ut. Jag älskar denna sista blomning som man inte vet hur länge man får beskåda.

När kylan slår till med full kraft tar skådespelet tvärt slut. Har man tur är hösten mild och att själva blommorna hinner blomma ut och bilda frön. Vi har haft flera milda höstar de senaste åren och kunnat skördat mängder av egna frön. Det är verkligen lyxigt! Jag har tyvärr ingen aning om vad det är för sorter på bilden, jag har råkat blanda ihop etiketterna.

Queeny lime orange

Queeny lime orange är en fantastisk zinnia. Den är bara så jäkla rätt! Så perfekt! Nästan lite väl för den är inte den lättaste färgen eller formen att kombinera med andra blommor. Den är liksom lite för snygg! Den står bäst som solitär i ett hörn i en pallkrage eller i kanten av ett quinoaområde har jag märkt och lämpar sig inte så bra som en bukettblomma.

Det är så fantastiskt att det finns digitalkameror med minneskort och inte de gamla analoga med 24 eller 36 bilders rullar med film. För jag vet inte hur många rullar jag i så fall hade offrat på den här zinnian, jag har så många bilder! Men som sagt, nu i efterhand, när min fascination och mina nerver lugnat sig lite, känner jag att den inte kom ända fram till mitt hjärta. Det blev en sommarförälskelse och det var vackert, intensivt och äkta just då. Men det är fortfarande de smutsiga färgerna, blåbär eller lingon i mjölk, aprikosa toner och skitvita blommor som är mina favoriter.

Jag vill att ni ska veta att det här inlägget hade kunnat bli hur långt som helst. När Theres frågade mig om jag hade något inlägg klart till helgen insåg jag att jag inte kunde hålla på så här! Jag kan inte skriva i tre veckor om denna blomma och aldrig bli klar. Jag får dela upp det på flera inlägg. Så på återseende om zinnia. Det finns mer att berätta om denna underbara blomma.

Johannes Wätterbäck