Lucka 5: Säsongens mat – att rätta munnen efter matsäcken

Välkommen till vår julkalender 2023. Under årens lopp har det skrivits en hel del Trädgårdstankar. Nu släpper vi alla i kalenderformat, med en lucka (krönika) varje dag.

Min pappa berättade lyriskt i min barndom om hur det var när han var liten och ung. Dels umbärandena matmässigt i Sverige under andra världskriget men även rent generellt innan kriget. Det var mer årstidsbundet vilka livsmedel som fanns att tillgå vid vissa tider på året och det var innan kylskåp och frys fanns i var mans hem. Man åt mer efter säsong förr i tiden och han kunde himla med ögonen när han berättade om olika grönsaker som kom vid olika tidpunkter.

Pappas berättelser skapade tidigt ett slags romantiskt vurmande hos mig, att det var vackrare, lyxigare och mer underbart att längta efter saker än att ha dem precis framför näsan. Att njutning inte handlar om att tillfredsställa begäret direkt likt ett hungrigt spöke ( se livhjulet Tibetansk buddhism) utan att man även kan lära sig att njuta av njutningsbegäret, att se det som njutning och inte ett negativt längtande. Att slå två flugor i smällen liksom.

Min pappas berättelser har följt med in i odlandet och förstärkts, fördjupats och förändrats. Innan jag började odla (dvs före 1992) låg fokus när det gällde matlagning på att jag skulle laga något utefter en viss rätt eller idé och så är det ju fortfarande gällande mångt och mycket. Man handlar ingredienser och blandar ihop dem tills man når önskat resultat. Men med ens jag började odla kom det in ett ganska ”oförutsett störningsmoment”, skörden! Det kunde vara lite vad som helst som dök upp! Något år blev det många tomater, ett annat år en hel del zucchini och något år stod man med alldeles för många färska kryddor.

Det där oförutsedda med odlandet skapar en helt annan inställning till livsmedel och matlagning ( ibland ren och skär panik) och man behöver tänka mer flexibelt över vad man kan göra med skörden innan den blir dålig. För mig handlar detta lika mycket om att hedra produkterna och den arbetsinsats jag och växterna lagt ner. Att ingredienser kommer in så där spontant och utan planering är i sig ett äventyr med oftast många misslyckanden i ryggsäcken och de är viktiga, de kan föra oss framåt om det vill sig. Lite av ett tvärtom-tänk mot hur den urbana människan många gånger tänker.

Javisst kan det vara likadant även på andra plan, att man handlat något på extrapris och helt plötsligt står där med någon ingrediens man måste ta hand om. Men det är inte på riktigt samma sätt, inte samma slags känsla att man varit med och skapat och frambringat sin skörd. Att odla kan skapa en större vördnad, respekt och fascination för maten och för livet.

---

---

Det här tänket om att äta efter säsong och ta var på och förädla sina egna grödor har smittat av sig på både Theres ( jag tjuvstartade med att odla några år innan vi träffades) och våra barn. Våra barn har vuxit upp med olika slags tomater i överflöd, syrade chilisåser, egen äppelcidervinäger som stått och bubblat, flera kilo paprika och sötpotatisar som väntar på att tas om hand osv. Till skillnad från Theres och jag som växte upp under industrimatsperioden under 1980-talet, som då nådde sin okreativa kulmen, då hemgjord sylt, saft och eget bakat bröd sågs som lite märkligt och suspekt, har våra barn levt mitt i skapandet av mat på flera plan.

Jag var lite orolig när barnen var små att de skulle utveckla ett liknade motstånd mot hemlagad mat som många under 1980 – talet gjorde. Men det har ännu inte hänt, troligtvis är detta motstånd mer kopplat till tiden än vad jag först trodde. Våra barn uppskattar vårt örtsalt, kan lovprisa en batch av en äppelcidervinäger för att den har en bra syra, tycka om vår inlagda gurka, vår knapriga klyftpotatis, vårt rågsurdegsbröd, surdegsciabattas mm. Vissa recept har blivit deras stora favoriter och de har börjat laborera med dem själva så som kalljästa bröd, scones, äppelpaj, pasta med ugnsrostade grönsaker och hemlagad sushi. De har gjort dem till sina.

En lyx som vi odlare har är gåvan att tillaga alldeles färska grönsaker och grönsaker som inte ser ut som de i affärerna. Det kan vara förvirrande i början när man odlar grönsaker tex kanske gurkorna är krokiga, kålen inte alltid har huvuden och att broccolin, blomkålen, tomaten smakar så annorlunda mot de man hittar i grönsaksdiskarna. Men tänk vilken lyx att få steka en zucchini eller aubergine som skördats bara några minuter innan de hamnar i stekpannan. Den känslan och smaken kommer man bara åt med pinfärska grönsaker.

Med många års odlande bakom oss och ett stort intresse för mat har vi lärt oss att arbeta på flera sätt. Att ta vara på det som finns är hela tiden närvarande samtidigt som vi planerar måltider. Båda sätten att tänka flyter in i varandra. Vi har även ett väldigt långsiktigt perspektiv när det gäller planering, att redan när vi köper eller tar egna frön börja planera för måltider som ligger flera månader bort, ibland år. Det skapar ett njutningsbegär som bygger upp en härlig förväntan och energi. Resan att få följa ett frö till färdig gröda och sedan äta upp grödan är ju så fantastiskt rolig och spännande!

Ännu mer spektakulärt och spännande kan det bli om man odlar växter som man aldrig testat tidigare. För mig har tomatillo, epazote, inkagurka, bittergurka, sockerrör kastat mig in i nya smaker och konsistenser. Helt fantastiska upplevelser! Jag visste inte riktigt hur de smakade eller skulle smaka. Men jag byggde upp ett välkomnande potentiellt smakavtryck i mitt inre. När de sedan landade i min mun, var manegen redan krattad så att säga. Men i ärlighetens namn, det händer även hos oss att en del grödor hamnar i komposten och bättre ställe kan man väl inte tänka sig.

Jag brukar säga till våra barn att den som kan laga god mat aldrig behöver ha tråkigt och för oss som odlar blir det ju bara ännu roligare.