Vi kom till en punkt i vårt odlande då vi var tvungna att investera. Inte i jord, gödsel eller frön utan i det mest basala, en ny brunn! Utan vatten kan ingenting växa, ingenting kan leva utan vatten!
Att vi varit tvungna att skaffa en ny brunn till skogsträdgården har legat över oss likt ett tungt ok på våra axlar under flera år. Det var aldrig frågan om det skulle bli av utan när det skulle hända. Men visst, jag har gått i förhoppningar om att nederbördsrika vintrar eller drypande blöta somrar skulle fylla på grundvattnet och mirakulöst höja det till 1980-talets rekordhöga nivåer på 180 cm . Dessvärre har nederbörden uteblivit och i skrivande stund ligger nivån på knappt 30 cm.
Hushålla med vatten
De senaste åren har vi lärt oss att hushålla med vatten när vi tillbringat tid i vårt fritidshus. Vi har tex lärt oss att tvätta oss med ca 8 liter per person och öka till 10 liter för två av oss när de ska tillsättas balsam i håren. Vi sätter oss i badkaret med en hink vatten som vi värmt på kökspannan och svårare än så behöver det ju inte vara. Vi torkar av smutsen på tallrikarna innan vi diskar dem, papper eller våtservetter är lättare att bära än vattendunkar. Ofta har vi sparat sköljvattnet från disken och haft det till att spola med för hand i toaletten. Vi har varit likt detektiver som hela tiden funderat på har vi ska kunna spara på vattnet
Men att hushålla med vatten är inget nytt för mig. Jag är uppväxt med annalkande vattenkatastrofer och med en pappa som då och då mäter avståndet i brunnen och avlägger spontana rapporter, mer eller mindre glädjande. Ofta fick jag höra att det var av yttersta vikt att inte tappa upp två badkar efter varandra, inte använda vattenspridare och att då och då, med jämna mellanrum, få det berättat att vi får vara lite extra försiktiga med vattnet i år, det är en ändlig resurs! Han om någon visste ju hur arbetsamt det är att gräva en brunn. Det vet nu även jag och samtidigt hur dyrt det är att borra en ny.
Pappas handgrävda brunn
1967 började min pappa att gräva brunnen vid stugan i skogsträdgården, några år innan jag föddes. Han grävde för hand med spadar och hackor och hade en fläkt som blåste ner syre i brunnen, så att han inte skulle dö av syrebrist. Vart eftersom han kom djupare kunde han lirka ner betongring efter betongring och säkra brunnens väggar. Tillslut, när han kom mer till 7 meters djup hade brunnen så pass mycket vatten att han kunde sluta gräva. Vattnet till en fritidsboende familj med en odlingsintresserad mor var säkerställt. Det värsta, har han berättat för mig vid ett flertal gånger, var den där fruktansvärda ishavsleran som var så stenhård att han fick hugga sig ner centimeter för centimeter.
Det regnar inte och det snöar för dåligt
I samband med en stor skogsavverkning strax intill stugan och flera år med sämre nederbörd, både vinter vår, sommar och höst och som avslutades med torksomrarna 2017 och 2018, som likt en dödsstöt kramade ur det sista vattnet. Gav till slut den gamla brunnen upp. Tillrinningen blev bara sämre och sämre och vattnets kvalité sjönk markant, det började dofta illa. För konsumtion och för att tvätta våra kroppar har vi släpat vatten de sista fem åren både hemifrån staden och från olika besninmackar och vänner.
Allt vatten brunnen givit har gått till våra odlingar. Både 2017 och 2018 har vi varit tvungna att lyssna med öronen samtidigt som vi fyllt på den stora tunnan ( 200 liter) vid pallkrageodlingen så att pumpen inte skulle gå torr. Det vi lyssnat efter är ett fräsande ljud som brukar uppstå när pumpen suger in luft samtidigt som den pumpar vatten och hostar ut vattnet. Vid hostning är det hög tid att stänga kranen och vänta några timmar eller en dag men också samtidigt förbereda sig på det oundvikliga. Vattnet kommer ta slut! Vid det här stadiet går pumpen inte att sänka ner längre utan risk för att den ska suga in bottensediment och därmed gå sönder. När pumpen tillslut inte går igång när vi vrider på vattenkranen är det dags att säga adjö. Då är det dags att öppna brunnslocket och hala upp pumpen.
När vattnet tar slut och konstgjord andning
För två årsedan tog vattnet slut i mitten av augusti och förra året, 2018, tog det slut i slutet av oktober. Under detta år kramade vi ur de sista dropparna under juli, samma vecka som vi fick igång den nya brunnen. Rabatterna (14 st) har knappt fått något vatten alls de senaste åren. De växter som har överlevt har överlevt på det lilla regn som fallit och mängder av plantor och växter har dött torkdöden eller i bästa fall blivit minimala. Då och då har vi räddat vissa känsliga växter undan torkan genom att plantera dem i krukor och ge dem vatten. På det sättet går det åt mycket mindre vatten och man skjuter döendet framför sig. Kika in på inlägget ” Så räddar jag våra perenna under torra perioder” ifall du skulle vara i behov av att ge konstgjord andning till din växter någon gång.
Täckodla utan vatten?
Det spelar ingen roll hur mycket organiskt material du tillför eller hur mycket material du täckodlar med. Vatten kan inte uppkomma av sig själv, någon gång måste det tillföras. Antingen har man en brunn eller ett vattendrag som levererar eller så regnar det exemplariskt under sommarhalvåret så att man slipper vattna själv. Täckodla utan vatten är som att fiska utan krok på ett metspö, dvs hopplöst. Men under normala och blöta somrar är det exemplariskt och vi har varit med om sådana säsonger vid ett flertal tillfällen.
Jag minns fortfarande den dyblöta sommaren 2012 då vi i princip inte behövde vattna någonting och 2016 då det regnade i skogsträdgården varje gång vi åkte därifrån. Det växte kanonfint och gick åt minimalt med vatten. Vi skördade mängder av zucchini och nakenfröpumpor. Så har det dock inte varit under 2017, 2018 eller under 2019, även om 2019 är mycket mycket bättre än 2017 och 2018.
Sommaren 2019 har med facit i hand varit ganska exemplarisk och påminner mest om hur jag minns somrarna på 1980-talet. Lite regn, lite småkyligt och dagar med rikligt med sol eller regn om vartannat. Tyvärr har det saknats en riktig värmebom och medeltemperaturen har också varit lägre än under de senaste 10 åren. Det har visat sig tydligast genom att våra auberginplantor, trots att vi odlar dem på ett soligt tak både i och utanför växthus, inte givit en endast frukt i år. Vissa år har vi skadat 10 kg på 4 plantor.
Steg 1 efter själva borrningen
För att återgå till den nya brunnen och arbetet med den. Brunnsborrarna körde in med sin rigg i början av juni och klarade av att borra hela brunnen under en och samma dag. Efter 10 meter stötte de på berg och fortsatte ner genom berget till totaldjupet 80 meter. De preparerade hålet med att låsa det med några manschetter och skapa ett infernaliskt tryck så att vattnet skulle lockas (tvingas) till hålet, likt man gjorde förr om åren fast med att hissa ner sprängmedel i brunnshålen och spränga dit vattnet. När de var klara för dagen kunde de mäta vattenflödet och meddelade att tillrinningen blev ca 500 liter per timme. Tänk er hur många liter det blir på ett dygn? 12 000 liter! Herre min skapare nu kommer vi kunna odla på riktigt känns det som!
Det var nu den arbetsamma delen började för mig. Herregud, jag hade förträngt hur det var att gräva på en rullstensås! Sist jag kämpade med en ny rabatt var 2007 när Theres och jag träffades. Att gräva på en rullstensås är fruktansvärt arbetsamt! Det är ett sådant massivt motstånd i nästan varje moment och man vet aldrig vad som döljer sig några centimeter nedanför spaden.
Anledningen till att jag grävde för hand var att vattenkabeln mellan hydropressen (tanken innan vattnet går vidare ut i vattenledningarna) och brunnshålet skulle ner i backen och på ca 110 – 120 cm djup för att inte frysa på vintern.
Först ett hål som jag kan utgå ifrån
Först gällde det att gräva i anslutning till brunnens stålfoder och skapa mig ett hål att utgå ifrån. Här var det inte så många stora stenar men däremot fin, fin sand som nästan blev som hård lera genom årtusendena av tryck. I smärtan av att hacka mig ner centimeter för centimeter fick jag upp många tankar om grävande och allt hårt arbete som våra förfäder ägnat sig åt när de brutit ny odlingsmark. Det var ju också det jag gjorde, bröt ny mark! Jag arbetade mig ner till hittills okända trakter, likt en geolog/ arkeolog blottade jag istiden och tider för länge sedan. Jag blottlade dåtiden och stenar kom upp i dagern som inte sett ljuset på tusentals år, ja kanske aldrig. Det var med vördnad och fascination samt med smärta jag kämpade med fåran mot hydropressen.
Känslan av ett evighetsprojekt
Fy fan, säger jag bara. Jag har inte svettats så där mycket på länge och byxor och skjortor klibbade fast medan mygg attackerarde mig från alla håll och kanter. Det i kombination med att det tog stopp i varje spett-tag, spadtag och yxtag fick det att kännas som ett tortyrliknande evighetsprojekt som slog upp i axlar, rygg och nacke. Hur i hela fridens namn har människor klarat av att gräva sig ut från fängelser med hjälp av en tesked eller en gaffel? Och vad har människor egentligen utsatt andra människor för genom att kommendera dem till straffarbete!
Brandyxa
Ett av mina främsta verktyg för att jobba så effektivt som möjligt är att gå loss med pappas gamla brandyxa. Han inköpte den på något överskottslager för brandkåren för länge länge sedan och den har följt mig genom åren som ett ovärderligt verktyg jag har haft enorm nytta av. Ett perfekt grävverktyg där det är stenigt eller där det är mycket rötter. Jag slipar eller bryner den aldrig utan tycker att det känns säkrast att hålla den ganska slö ifall jag skulle råka hugga den i mig själv. Krosskador läker snabbare än öppna hugg känns det som.
Spett
Näst efter yxan är spetten min favorit. De hamnar i samma kategori av verktyg ”redskap för att lirka loss större föremål i fåran från brunnen”. Men spettet är mångsidigare. Genom att knacka med spettet på stora stenar kan man höra på klangen om stenen sitter löst eller fast. När man stöter på stora stenar i rullstensåsen är det supersvårt att veta hur stora de är. De sitter så hårt fast att det är lätt att många gånger tro att loppet är kört, att man liksom nått berget och att man kommer bli tvungen att ändra riktning. Oftast lyckas man med spettets hjälp lirka bort dem ur dess låsta läge, och där en stor sten försvinner skapas ett tomrum och där slipper jag gräva. Spettet är också ett av de viktigaste verktygen för att bryta loss stenarna i dess sista skeende innan händer och lårmuskler tar vid. Ett fantastiskt och mångsidigt redskap med andra ord.
Skyffel
Kanske den vanligaste posen i grävandet, i väntan på ett nytt krafttag. Skyffeln är verktyget som på ett platseffektivt sätt transporterar bort det lösa materialet från fåran och upp till depåerna av material.
Hacka
Jag har också använt mig av en ganska kort hacka som också fungerat som en friläggare och puts-spade. Korta hackor är att rekommendera i trånga passager, deras korta slaglängd är ypperlig. Många gånger kan en hacka vara bättre att använda än en spade, det känns i alla fall så i min kropp. Som att det går åt mindre energi att hacka än att gräva.
Extrem fysisk träning
Min kropp tycker att det här är det allra jobbigaste man kan göra. Det finns inget träningspass som kan mäta sig med denna smärtsamma grävaktivitet. Jag går hellre några mil, springer, gymmar eller hugger eller klyver ved. Det allra värsta är ju att det hela tiden tar stopp. Pang så går kraften från det tvära stoppet genom armarna och ända upp i nacken och ryggen. En annan aspekt är ju att man hela tiden ser hur jäkla mycket som är kvar, det känns ofta som att man inte kommer någonstans. Det bästa med detta arbete, är dock att vi får upp en hel del stora stenar som kan användas till gångar och rabatter. Det är vad jag haft i tankarna när det varit alldeles hopplöst.
Det kommer vatten
Efter att rörmokarna sänkt ner den nya pumpen och kopplat in allt som ska kopplas till hydropressen var det dags för elektrikern att ta vid. En fredagseftermiddag ca kl 14 mitt i sommarvärmen hade vi plötsligt vatten och det var isande kallt och alldeles grått av malet berg. Inget hostande eller fräsande i vattenslangen, det var helt tyst och vattnet sprutade och vällde fram.
Det första vattnet från den nya brunnen
Det första jag gjorde med vattnet från den nya brunnen var att vattna alla perenna växter uppe vid rabatterna, och oj vad jag slösade på vatten! Funkia, klematis, primula, rabarber, fjädereterneller och allt där emellan fick rejält med vatten. Efteråt var det dags för pallkrageodlingen att få en riktig rotblöta och jag vattnade med över 600 liter på ca 32 pallkragar i ett svep. Det kändes fantastiskt.
Framtidens vatten säkrat
Nu har vi alltså vatten för ett tag framöver, vi vet inte hur länge men vi hoppas på att det räcker för all framtid. Vi känner en sådan fantastisk glädje över att kunna fortsätta odla i skogsträdgården. En stor oro kring odlandets framtid har försvunnit. Nästa år ska vi experimentera med fler vattenkrävande växter och koppla in bevattningssystem som drivs av solen.
Johannes Wätterbäck
Lämna ett svar