Där allt en gång började

Det hände något stort redan första året jag började odla. Jag öppnade upp en intimitet till varandet, till det gröna, till naturen. Bortom människans snäva och påtvingande föreställningar. Jag halkade liksom in på ett bananskal i en djupare relation med naturen och den har fördjupats för varje år som gått. 

Efter första säsongen var jag fast och insåg att det blev ett rikare sätt att uppleva världen på. Det är lite som att gå från att vara en betraktare i en publik som trevande rör sig mot scenen och kliver in i teaterpjäsen och börjar agera, ja att bli delaktig helt enkelt.

Det är en underbar gåva att fortfarande ha möjligheten att odla i den trädgård där jag en gång för länge sedan började att odla. Här i vardagsrummet i timmerstugan har jag suttit år efter år med mina frön och sådder, skrivit etiketter, omplanterat, sprungit med växter fram och tillbaka, belamrat fönsterbrädor och middagsbord, svurit över att jag inte tog in jord innan tjälen kom, närt mina odlingsdrömmar, längtat efter vårarna och njutit av goda middagar av egenodlade grödor. Det är så att jag ryser vid tanken på alla dessa år, samtidigt känns det som det var igår jag började. Tiden! Upplevelsen av den, blir bara mer märklig ju äldre man blir. Den suddas ut i kanterna och blir mer diffus och livet går bara snabbare och snabbare och växterna blir bara fler och fler. För varje år lär jag mig hela tiden mängder av saker.

Då och där i min odlingsbörjan var det ganska ovanligt och nördigt att börja intressera sig för odling för en ung man i 20-årsåldern. Men för mig var det det egentligen det naturligaste i världen, som att gå ett snäpp djupare in i det jag alltid faschinerats så otroligt mycket av, naturen.

Idag är det annorlunda när det gäller ålder och intresse för odling, vilket är superkul! Jag träffar på en hel del unga människor som vill och kan odla, som har intresset och drivet för att kunna förverkliga sina odlardrömmar. Samtidigt har det där med att var nördig blivit till något mer positivt idag än för 25 år sedan. Det är som ett skifte nu och kanske är det så med allting. Just när något precis håller på att ebba ut så kommer det på nytt, ungefär som jeans med utsvängda ben. När man väl tror att de dött ut så är de tillbaka igen, en aningen förfinade men i samma grundform.

I skogsträdgården känner jag varenda sten, stubbe och träd, varenda jordplätts struktur och särprägel. Jag vet var vissa växter aldrig vill trivas och vilka platser de verkligen vill växa på. Hur de olika rabatterna doftar, var det torkar ut lätt och var det är som fuktigast. När jag går i min trädgård ser jag alla odlingsår blandas och mina inre bilder från år som varit blandas med vad som växer för stunden. Jag minns misslyckanden och fullträffar, ogräs och gödsel. Här växer min mammas funkior som hon planterade för 50 år sedan, rosenbusken som aldrig ville blomma, krusbärsbusken som klarar sig från mjöldagg var tredje år, vårkragarna, vallmon, anemonerna, alunrotsklungorna, bolltistlarna och alla hundratals primulor jag frösått genom åren. när jag är här slår hela mitt liv mot mig.

Att börja odla är som att starta en upptäcksresa i sig själv. Då när jag var 20 stångade jag mig fåfängt tröttsamt mot naturen med min önskan om hur jag ville att odlandet skulle vara. Idag följer jag naturen och delar med mig av mina upplevelser till mina barn. Jag märker hur de också likt mig blir faschinerade och intima i sin relation med naturen och att vi tillsammans vi upptäcker nya nivåer och detaljer. Genom dem ser jag också hela tiden nya nyanser. Att få vara med om det här är underbart.

Johannes Wätterbäck