Vindruvan Zilga – så odlar och förökar jag den

Min vindruvsresa började någonstans i mitten av 1990-talet. Det var den baltiska vindruvan Zilga som klev in i mitt liv, även kallad ”staketdruva”. Det var pga min pappa den kom in i mitt liv då han kom med den som en gåva för 25 år sedan. Allt sedan dess har den givit oss en massa nya plantor som vi givit bort eller planterat i olika odlingar.

Egentligen var jag inte så intresserad av att odla druvor i min odlarbegynnelse. Eller det är väl klart att man vill odla i princip allt! Men i växthuset vid Skogsträdgården, där pappa tänkte att den skulle bo, var det fullt med andra växter och en hel del storslagna planer. Jag hade även problem med att det var alldeles för skuggigt. Så blotta tanken på en vindruvsplanta med stora blad som brer ut sig var smått skrämmande. Hur skulle de andra växterna kunna få ljus om den skulle bre ut sig som ett monster? tänkte jag. Och, hur skulle det gå för tomaterna?

Det fick bli i hörnet

Men vad gör man när ens pappa vill en så väl så att han beger sig till en plantskola och införskaffar en planta och kommer med den som en present? Det var bara att gräva ner det lilla livet och hoppas på det bästa. Vindruvan växte och bredde ut sig för varje år. Efter ett par år började den bilda klasar som smyckade grenarna. Sent på hösten var de dessutom riktigt söta och med en angenäm blåbärssmak. Om inte traktens alla fåglar hann skörda dem innan jag gjorde det, kunde jag få i mig en hel del. Att göra något med druvorna, förutom att äta dem färska, tänkte jag inte så mycket på just då.

Vem är min pappa? Pappafilm vi tar ut honom till stugan

Zilga klarar sig på friland

Egentligen behöver man inte ha en Zilgadruva i ett växthus, då sorten klarar ända ner till -35 grader. Men det var min pappas idé om hur man ska odla druvor som tog överhanden samt att vi faktiskt inte kunde finna något bättre ställe. När den planterades grävde jag först ett skapligt stort hål och därefter placerade jag en pallkrage ovanpå. Sedan fyllde jag på med två – tre säckar rhododendronjord, en jord som är ganska sur, som baltiska druvor sägs trivas i.

Efter det har jag inte gjort så mycket med vindruvan förutom att fyllt på ett par gånger med rhododendronjord när jorden sjunkit ihop samt vattnat och gödselvattnat plantan vissa år. Man skulle kunna säga att jag tagit hand om den på ett ganska halvhjärtat sätt. Den har mest fått klara sig alldeles själv.

Klippa, egentligen inget för mig

Jag gjorde en hel del försök under åren med att klippa vindruvan så att den skulle bli mindre yvig. Men i ärlighetens namn tycker jag inte att det blivit så där jättebra när jag försökt mig på att frisera den. Det bästa enligt mig är att låta den leva sitt liv och försöka binda upp den vartefter den blir för tung för sig själv. Man kan klippa bort grenar om de verkligen är i vägen och då passa på att göra nya plantor av grenarna. Kanske speglar detta förehavanden min inställning till mig själv, att få bre ut mig där jag vill och inte att någon annan ska tukta och bestämma var, hur och när jag ska växa.

Efter den ganska hårda ansningen på bild två ovanför har inte den riktigt fantastiska växtkraften eller stora skördarna riktigt kommit åter. Då var det ändå ganska många år sedan jag klippte. Den lever men var ganska klen och långsam bra många år efter den hårda tuktningen. Så var försiktig när du klipper, kan du låta bli är det oftast det bästa alternativet.

Ansa försiktigt