När jag är ute och föreläser brukar jag visa bilden ovan på vår tillsammansodling. Jag berättar då om hur många hundra tusentals platser det finns i Sverige som är snarlika vår. Alltså odlingsbar mark i perfekt läge för grönsaksodlingar. Hos oss, var det som det fortfarande är hos de flesta idag, gräsmattor, barrväxter och olika slags buskar. Perfekt om man vill att det ska vara lummigt, ordnat, vackert och lättskött för parkarbetarna som ska sköta om gårdarna.
Men vad var det som hände egentligen? Varför slutade vi att odla i staden, där vi bor? Blev det förknippat med något gammaldags? Fattigt? Eller är det så att vi helt enkelt har det för bra ställt? Vi som odlar här, odlar inte för att våra familjer ska överleva som många äldre generationer behövde göra, nej, vi odlar för att det är så underbart att vara där ute och se allt växa och få njuta av denna underbara smakrikedom.
Förra året fick vi bort den näst sista spireahäcken och blottade en slänt med en väldigt kraftig lerjord. Vi tog både bort buskarna samt deras rötter med hjälp av i princip alla verktyg vi hade och planterade 9 stora rabarberplantor av sorten Viktoria och fyllde på med nytt jordmaterial. Målet är att det ska finnas tillräckligt med rabarber till alla familjer som odlar i vår Tillsammansodling , till saft, sylt och paj.
Efter sex års odlande i tillsammansodlingen är det snart bara ätbara växter som växer kring vårt hus. Vad kan bli enklare än att plantera ätbara växter som är perenna där det förut bara stod buskar som kostade pengar för bostadsbolaget att sköta. De här rabarberna växer precis utanför vår port. När jag planterar så vattnar jag flera liter i varje planteringshål. Då vet jag att växten har tillräckligt med vatten i flera dagar. Innan vattningen har jag dessutom slängt ner en näve pelleterad hönsgödsel och en näve pelleterad grönsaksgödsel.
