Spetskålen Kalibos

Jag fick med beröm godkänt när jag igår slängde ihop en pizzasallad på den mjälla och vackra spetskålen Kalibos. Så otroligt perfekt i smak och konsistens och lagom färgad. Jag minns vintern som var när jag köpte ett rödkålshuvud och slängde ihop en liknande sallad. Barnen spottade ut första tuggan och klagade över att det var beskt, och det var det. Rejält beskt! De har jag aldrig någonsin varit med om när det gäller egenodlad kål, att den någonsin blivit besk! Kalibos har kommit till oss för att stanna, maken till kål har jag inte tidigare varken smakat eller skådat.

När jag inte har några knapriga morötter eller några härliga äpplen att knapra på går det bra med kål. Huvudena lever farligt hemma hos oss när jag är själv med dem och sitter och arbetar. Jag ska bara ta ett blad säger jag tyst för mig själv samtidigt som jag vet att jag ljuger.  När resten av familjen kommer hem kan huvudet vara hälften så stort. Vi odlar spetskål i alla våra odlingar i år så vi har en hel del huvuden att skörda. När vi skördat dem skonsamt ( ni vet väl hur man gör det? ) förvarar vi dem på balkongen i en till två veckor innan de hamnar i våra magar. För er som inte läst vårt inlägg om att skörda skonsamt så att varje planta kan ge ytterligare 0,4 kg kål på respektive stock. Klicka HÄR så kommer ni till inlägget.

Odlandet har verkligen gjort mitt liv rikare och alla stunder av förundran är som ett dis som omger mitt varande, jag är så glad att jag fann denna gröna värld, tänk att leva i den här världen utan att ha ena handen nedstucken i jorden. Hemska tanke! Genom att odla får vi chansen att verkligen leva med andra organismer, häpna och förstå hur saker och ting hänger ihop och inte hänger ihop. Här kan vi inte forcera om vi vill ha medveten mat och vi lär oss den hårda vägen av våra misstag. Det är lätt att skylla på gamla frön, dålig jord, fel gödsel och hemsk väderlek. Men till syvende och sist är det vi som måste blicka inåt och förstå att ska vi odla vår egen mat så är det vårt handhavande och vår kunskap det hänger på. Att se sig som en dirigent i en symfoniorkester kan hjälpa en hel del. Dirigenten kan inte räkna med att musiken låter eller ens finns kvar om man inte sätter sig in i helheten eller överhuvudtaget är där. Man kan inte lämna orkestern i 4 veckor under högsommaren och räkna med att den spelar som planerat när man kommer tillbaka, den kanske inte ens är kvar! Med hela denna harrang av liknelser ville jag egentligen bara säga; Ser ni vad vackert mönstrad spetskålen är?

Johannes Wätterbäck