Min kompost fyller 24 år

Jag minns det som igår, den där eftermiddagen i oktober 1992 när jag smet ut bakom huset för att hälla ut en hink passerade rönnbär efter att ha kokat gelé.

Jag blandade dem med trädgårdsavfallet som låg i en hög och hoppades att det skulle fungera. Mitt samvete, min ungdomliga klimatångest och att jag började odla ledde mig in på nedbrytningens spännande stig. Fortsättningsvis lade jag allt avfall bakom huset och från den där högen byggde jag vidare som en sträng på marken, jag bladade löv och annat rassel tillsammans med matavfall. Och där bakom huset på samma plats komposterar jag fortfarande.

Många känner ju till att jag dessutom komposterar enligt bokashimetoden sedan fem år tillbaka men det var här i skogsträdgårdens kompost allt började, här startade mitt odlande och min jordfabrik och här har jag komposterat på samma sätt genom alla år med eller utan pallkragar. Jag har en enda regel, avfallet ska alltid ha kontakt direkt mot marken. För det är ju då när avfallet ligger mot marken som mikroorganismerna och maskarna kan sköta om komposten på ett enkelt och naturligt sätt. De kan röra sig upp och ner vartefter de behagar. Blir det kallt eller för blött i komposten så kan de alltid ta vägen ut genom botten som är öppen. Det enda jag gör med min kompost är att tillföra material och gräva om den 2 ggr om året och skörda den på jord.

Man behöver inga märkvärdiga behållare för att kompostera, tvärtom! För hade det behovet funnits så hade naturen konstruerat sådana behållare för länge sedan och de hade dykt upp lite här och där i skog och mark.

Däremot har vissa kommuner krav på behållare och särskilt när man komposterar fekalier. Om det kan du läsa mer om HÄR, när jag experimenterar med bokashi och fekalier i slutna komposter.

Johannes Wätterbäck