När skogen försvinner

Skogsmaskin

Över 10 olika slags skogar har avverkats i närheten där jag vuxit upp. Svampställen, utkiksplatser, kojor, stigar, skogsgläntor och skogsvägar har successivt försvunnit. Ibland har det varit ett sandtag eller ett stenbrott som expanderat. Ibland en avverkning eller gallring och en gång en hel skog som skulle ge plats för ett fritidsområde med över 40 stugor. Skogen och dess invånare har alltid förlorat. Jag har fler minnen av dåtida skogar än faktiska skogar att vandra i idag. 


Vi mår bra i skogen
Många människor mår bra i skogen och finner den rogivande och att den ger kraft och lugn. Så känner i alla fall jag varje gång jag beger mig ut i en skog. Vad är det som gör detta med oss? Är det avsaknaden av människor? Eller att skogen har ett annan tempo som skänker lugn eller är det för att vi är på främmande mark, i några andra varelser hem och liv? Jag har inget direkt svar men jag tror också att det är just det där med att skogen lever sitt eget liv vare vi finns eller inte kan vara av betydelse. Att dess dofter, akustik och fåglarnas sånger påverkar oss i någon slags positiv riktning.

För många av våra förfäder torde skogen ha varit en ganska skrämmande och farlig plats, men nu, när det inte finns så många rovdjur, ja alla fall inte så många söder om Sundsvall, är det ju mycket farligare att befinna sig i en stad än i en skog.

Så har jag alltid känt, att staden är farligare. Det är i skogen jag är trygg, med dofterna, färgerna och de djur jag stöter på. Staden är en artificiell plats, där vi människor i vår extremaste skaparkraft kunnat känna oss som Gudar och bygga en värld i världen. Staden har såklart sina fördelar. Vill man umgås mycket med människor är det ju där man ska befinna sig och visst trivs jag också i staden, men nu är det skogen jag vill berätta om.

En läkande plats

Skogen har varit som en helande och läkande plats för mig så länge jag minns. Jag har lärt mig att uppskatta många olika slags skogar tom granplanteringar och andra planterade monokulturer. Skogen har givit mig perspektiv, skänkt mig tålamod, givit mig tröst, omhuldat mig på ett förbehållslöst sätt och visat någon slags kärlek utan motprestation. Det spelar ingen roll hur hårt vi behandlar skogen, den kanske inte förlåter oss, eller ens förstår oss, men den slingrar sig alltid tillbaks över våra sår och vår ödeläggelse och sopar igen våra märken och spår.

Människan breder ut sig

Jag är uppväxt mellan tre sandtag och stenbrott som breder ut sig och äter upp skogarna runt i kring. Först den totala avverkningen där man inte lämnar något. Sedan maskiner som hyvlar bort förnan ( det tunna lagret med humus) för att sedan arbeta sig nedåt på jakt efter sand och sten.

Någon av er kanske undrar hur jag kan ha en odlarguru som ”Nils Åkertedt som inspiratör, en guru, som rekommenderar att man odlar i sand och gräsklipp? Till mitt försvar kan jag bara säga att jag aldrig odlat på det sättet helt och hållet. Jag har ju inga gräsmattor i skogsträdgården och kanske är det pga att jag sett sandtagen på nära håll som gjort att jag aldrig tagit steget fullt ut. Det Nils inspirerat mig med är hans kärlek till odlandet, experimentlust och hans sätt att både enkelt och kärnfullt förmedla odlingskunskap.

Här låg det en gång en rullstensås med vackra stigar och ett duvhöksbo.

Jag minns att jag grät första gången när det närmaste sandtaget utvidgade sig och till och med puttade bort den gigantiska stenen där jag och min vän Andi som åttaåringar grävde ner en skatt som vi skulle gräva upp när vi blev vuxna. Vi startade en klubb samtidigt som skogen avverkades där det nya sandtaget skulle ta plats. Det var bara vi två som var medlemmar i klubben. Vi började tillbe solen och försöka få den att hjälpa oss mot maskinerna som ödelade skogen. Innerst inne visste vi att vi var chanslösa. Det ända vi kunde komma på var att få hjälp av något mycket större och starkare utifrån.

Sandtagen

Med tiden lärde jag mig se livets förändringar genom sandtagen som hela tiden bredde ut sig och ändrade form. Det var smärtsamt att gå igenom detta uppvaknande att allt förändrades. Sandtagen exemplifierade detta brutalt och direkt, inte ens bergen, skogarna och stenarna kunde stå emot förändringen av oss människor. Successivt lärde jag mig att uppskatta de nya platserna som skapades och att platserna hela tiden antog nya former.  Ibland blev de till tidlösa ställen som i ett annat land. På en del ställen bildades det grundvattensjöar. Ibland bredde sandtagen ut sig som en het och gassande öken en högsommardag.

Med tiden blev jag vän med sandtagen och de kom att betyda väldigt mycket för mig, vid sidan om skogarna. Det där föränderliga blev väldigt spännande. Helt plötsligt kunde det bildas en slänt där man kunde hoppa, några sandhögar där man kunde ligga och sola och dricka en iskall läsk och drömma sig bort. Sandtagen gav också möjligheten att se långt bort, att vila ögonen vid horisonten. De gav nya pulkabackar och det var dit man gick om man ville titta på stjärnorna en natt i oktober. Jag brukade smita iväg med min minicross och leka runt i sandtagen och där var det ju alltid en kamp mot de som arbetade där. De grävde alltid bort de bästa guppen och åkstråken men jag hittade alltid nya. Sandtagen blev den bästa lekplatsen av dem alla och i nästan alla åldrar.

När väl sandtagen brett ut sig så mycket som de kunde och resurserna var slut, började skogarna att falla en efter en. Östra skogen om viltvattnet tog de först. När de var klara hittade jag inte ens skogsvägen jag brukade åka med min moped stigen ner mot vattenkällan. Den runda stenen i svängen där det brukade växa stolta fjällskivlingar stod som en ensam staty mitt i ett hav av lera och kvistar. Ormbunksdungen i sänkan där jag brukade plocka svart trumpetsvamp hittade jag aldrig. Den fina gläntan där jag brukade parkera min moped saknar jag fortfarande. Sen tog de skogen vid bäcken där det växte ärggrön kragskivling och där man kunde höra duvorna i en särdeles fin akustik bland de höga granarna osv.

För tre år sedan när de tog trollskogen närmast stugan kände jag tillslut ingenting. Jag hade blivit så avtrubbad, hårdhudad och beredd på att alla skogar skulle försvinna, att jag till slut inte orkade att känna för dem så där alldeles särskilt mycket. Kanske är det också en mognadsprocess att kunna släppa taget och acceptera att jag inte kan påverka hur livet ska se ut. De är ju inte mina skogar. Men när jag blundar och andas djupt kan jag vandra omkring i alla minnen bland de där skogarna jag besökte. Jag till och med vaknar då och då mitt i natten av att jag vandrar runt i dem.

Skogsbruket

Det pratades en hel del under 1980-talen om att kalhyggen inte var bra, att man inte skulle avverka allt när man avverkade. Men när de gällde sandtagen och stenbrotten var de ju helt klart tvungna att röja allt. Men det verkade rent allmänt som, att när vi var påväg in i 1990-talet så skulle skogsbruket bli skonsammare och mer hänsynsfullt. Det syntes då och då på en del av avverkningsytorna och det pratades om att börja avverka med motorsåg och använda hästar igen.

Det anlades viltvatten ( jag vet det var fina EU-bidrag på viltvatten då). Man sparade döda träd åt fåglar (ett par meter höga i alla fall) och det verkade som att man började tänka på att avverka skonsamt ( på en del ställen). Det var i alla fall mellan december och april de stora processorerna/ skogsmaskinerna avverkade i skogarna. Då kunde de åka på tjälen och inte göra så stora spår i marken. Idag är det på ett helt annat sätt! Jag skulle säga att man dammsuger skogarna på material och när som helst. Skogsmaskinerna går året om och under dygnets alla timmar. Efter att man tagit allt som går att ta, plöjer man upp stora fåror i marken inför nyplanteringen.

Trollskogen och systerskogen som fick stå kvar två år innan den också rök.

Visst förstår man att skogsägarna måste avverka. Att ställa till det så här är väl ett klart bevis på att det inte är lätt att leva på skogen eller att den inte ger så mycket i plånboken. Eller tänker jag fel?

Kanske råkar en och annan skogsägare läsa det här. Det vore intressant att höra era tankar om dagens skogsbruk, både för- och nackdelar. Hur ni tänker?  Och du, som kanske är som jag, mer av en vandrare som mest njuter av skogarna, ja de som finns kvar, har du också märkt av den här förändringen i ”skogsbruket”? Att man avverkar under hela året och plockar med sig precis allt man får med sig och sedan sprättar upp marken?

Johannes Wätterbäck


Missa inte våra nya inlägg! Fyll i din mailadress nedan så skickas en notis till din mail varje gång vi publicerar ett nytt inlägg.

MISSA INTE NÄR VI PUBLICERAR NYA INLÄGG!

Fyll i din mailadress så skickar vi en mailnotis när nya inlägg publicerats.


Kommentarer

2 svar till ”När skogen försvinner”

  1. Det är hemskt att komma till en plats och se träd och mark skövlade till oigenkännlighet/ ingenting.
    Ägande av mark och skog borde bytas ut mot ”rätt att förvalta”.
    Hoppas vi får en ekocidlagstiftning och att skövling av skog räknas in under den.

  2. Jag har förstått det enorma ingrepp som skett de senaste 60 åren på vår natur. Numera, jag är snart 60, så äger jag skog och ska resten av mitt liv försöka lösa in de gamla delarna, utöka innehavet och ev blir andra planer igångsatta beroende på hur jag klarar det.
    Mitt skogsbruk blir minimalt om det blir av.
    Skogsindustrin har fått för stora krafter, hela vår natur är hotad

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *