 |
| Takfarmen en natt i oktober. |
Säga vad man vill om att odla i staden men vackert är det när stadens ljus hjälper oss vid skörden. nja, det är lite för diffust för just skörden, men det är fint att ha ljuset nära.
Jag minns första frostnatten i september vårt andra odlingsår på takfarmen. När temperaturen en kväll bara sjönk och sjönk fick jag till slut panik och kastade mig in i bilen tillsammans med pannlampa, batterier, varm jacka, handskar, hinkar, baljor, säckar, plast och papperskassar. På nolltid var jag redo att ta reda allt som kunde räddas, jag skördade målmedvetet, ja nästan som besatt. En ensam flåsande man på ett mörkt tak springandes med hinkar fulla med grönsaker! Vilken syn! Eftersom det var första året vi odlade så ofantligt mycket på takfarmen ( ca 200 kg tomater och 30 kg chili) var jag extra ängslig över att förlora det genom att kylan skulle förstöra skörden, det hade känns så pinsamt meningslöst. Idag har både Christopher och jag lite mer is i magen när kylan kommer. Rekordet för chili är hösten 2012 då vi plockade de sista den 13 december utan att de fryst sönder men det vanligaste är att vi skördat det mesta innan november, ja förutom rotfrukter, vissa kryddor och en och annan kvarglömd tomat.
Ögat: Om vi nu återgår till den där natten då jag i panik skördade med pannlampa. Där och då mitt i stressen och med en önskan att komma hem innan midnatt råkade jag göra ett misstag, ett smärtsamt sådant. Vi stagar upp väldigt många plantor med stora blompinnar och vanligtvis när jag skördar dagtid har jag solglasögon på mig. Jag såg inte blompinnarna och samtidigt som jag skulle flytta en stor kruka böjde jag mig ner hastigt och dunkade in mitt huvud bland några blompinnar och en av dem träffade mig rakt i ögat, innan jag hann stänga ögonlocket. Det kändes som någon sparkade mig rätt i ögat och jag hann tänka otroligt många tankar innan mina händer skyndade upp till ögat. Allting stannade och jag tog min tillflykt ner på en stol med ett öga som bultade och inte ville sluta rinna. Jag visste inte om det var blod eller tårar eller både ock. Efter ett tag kunde jag undersöka mina händer och se att det bara var tårvätska, men Gud vad det gjorde ont! en sådan kraftig och samtidigt molande värk.
Smärtan avtog inte utan fortsatte i full styrka i ca 1,5 h. Jag samlade ihop mig för att göra det jag kom till taket för att göra. Jag tryckte med en hand mot mitt rinnande öga och med den andra handen bar jag alla skördar via hissen ner till bilen för att lasta in allt i omgångar. Jag försökte köra iväg med bilen men det gick inte, jag kunde inte se när jag backade trots backkamera, det var som om djupseendet var helt borta och jag höll på att backa in i parkeringsgaragets vägg flera gånger. Så jag gick upp till taket igen och satt mig på en stol och väntade på att få se igen. När den värsta smärtan ebbade ut vid 01:30 klarade jag som ett under av att styra bilen hemåt. Tack o lov skadades inte ögat permanent men det tog en vecka innan det kändes normalt igen. Jag brukar säga både till ig själv och till barnen att man får tacka för de små olyckorna och det är just så jag känner än idag. Att jag är tacksam över att jag inte hade sönder ögat och blev blind. Nu för tiden är jag försiktigare än någonsin under mina nattskördar, för det hr liksom takodlandet till tycker jag, kalla fall för mig. Att stå där ensam med en pannlampa och ofta tomat och drömma om framtidens underbara maträtter.
Så här härligt ser det ut i oktober på takfarmen; kål, malabarspenat, tomater, tomatillos, chili mm finns i överflöd och det är bara att skörda kassar och hinkar fulla.
Tänk er att 200 kg tomater och ca 30 kg chili samt flera kilo av andra grönsaker försvinner hem till oss via hissen. Det blir många turer med delikatesser och det känns som rena rama lyxen att ta sig in till staden för att skörda ekologiska och här/närodlad mat. Imorgon ska jag skörda igen.
Johannes Wätterbäck
Swedish 