Snart är skänken i köket belamrad av frösådder igen. Nu börjar odlingsåret inomhus och det är dags att ta bort örtsaltsburkar och vinägerflaskor och ställa dit lysrör istället. Skänken är som en parameter över var vi är någonstans i odlandet. Den speglar hela vårt liv. Här under förodlar vi inte bara våra växter, vi skördar dessutom en hel del bladgrönt. Vi kallar det för samåksplantera men det skulle också kunna heta samåksodla.
Det kommer att återigen bli som en grön oas i vårt kök och frukostbordets belysning ändras från en dag till en annan från decembermörkrets fadda stearinljussken till en bländande och ljusterapistudio. Mellan 08:00 och 22:00 är ljuset där. Här kommer många växter att starta sina liv tex Chili, aubergine, bönor, en hel del tomater, majs, malabarspenat, gurkor stevia, sötverbena, sparris, paprika, tomatillo mm. Varje vecka förändras beståndet och vartefter plantorna blir större och nya frön ska sås förflyttar vi våra plantor ner till odlingskällaren.
Att ta vara på plats och energi
När man har så mycket igång på samma plats under så lång tid under året kan man unna sig att experimentera en del. Ytan under växtbelysningen på skänken förändras hela tiden och stora plantor flyttas ner i källaren och nya frösådder tar plats och ytor belamras och friläggs om vartannat. Under ett par veckor här och där blir det möjligt för oss att odla snabba bladgrönsaker och kryddor till köket. Skulle det bli för trångt är det bara att äta upp dem. Vi samåksplanterar snabba grödor så som Sibirisk bladkål, ärtskott, rucola, koriander, dill, solrosor och malabarspenat. Vi sår fröna i de krukorna vi har tillgängliga, oftast ganska små och använder alltid planteringsjord.
Personligen har jag varit emot att odla stora mängder mat under belysning inomhus, rent energimässigt vill jag tillägga. Det går ju åt en hel del el för att lyckas odla mat på det här sättet. Rent spontant känns det bättre att plantor inte bor under belysning hela vägen mellan sådd och skörd, utan bara under ett litet tag. Då blir det mer försvarbart tycker jag och det här är vår medelväg.
Johannes Wätterbäck
