Kris- var vår livstid bara en parantes?

Kris! är den redan här här eller var det som så att vi inte såg den? Avlöser inte kriserna varandra lite väl mycket den senaste tiden? Eller vadå den senaste tiden? Så här har det väl varit i alla fall i hela mitt liv. Den ena krisen eller katastrofen efter den andra. Det blir liksom aldrig lugn och ro förrän man stänger av intrycken för ett tag och tar det lungt.

Vadå kris? Att överhuvudtaget födas till den här världen är ju en smärre kris. Att skrikande ta sina första andetag när man lämnar det varma och sköna moderlivet alldeles naken in i vår kalla värld. För oss som inte bara själva har gått igenom den egna födseln utan även tagit emot våra barn, är det ganska uppenbart att vi redan från start behöver närhet, trygghet, omsorg och kärlek för att överleva.

Förutom dessa grundbehov behöver vi även mat, värme, och möjligheten att få skapa mening, att göra livet meningsfullt och att säkra framtida generationer. Livet vill överleva och meningen med livet är just att överleva och att se till att vår stam, familj, en del av oss, ja att vår art överlever. En del blandar ihop meningen med livet och att göra livet meningsfullt. Det är två helt olika saker. Prio ett är överlevnad, meningsfullhet kanske inte ens kommer på tredje plats!

Min första Kris

Det där med kris ligger inte så långt bort från mig egentligen. Den sista tågresan min mamma gjorde 1979, den när tåget hon satt i frontalkrockade med godståget som råkat komma in på samma spår fast i motsatt riktning satte sina spår i mig, hon kom aldrig mer hem. Smaken av livets förgänglighet kom liksom tidigt för mig och jag insåg att alla runt omkring mig, inklusive jag själv kunde på ett ögonblick sluta att existera.

Lästips: Mitt trädgårdsliv – den genetiska förklaringen och olyckan

Även uppväxten med en pappa fick mig att intressera mig för kriser tidigt i livet. Han var mycket äldre än mina vänners pappor, född 1926 och som levt genom andra världskriget och i den fantastiska tiden efteråt, när allt blomstrade, ja i vår del av världen. Min pappa var 46 år när jag föddes och av någon anledning fick jag för mig att min pappa var så gammal ( han hade säkert skämtat med mig) att han hade varit med om både när regalskeppet Vasa sjönk och bärgades, alltså 300 år. Idag har han nåt den eminenta åldern 96 år och är en bra bit på väg mot 300 år, troligtvis kommer han inte nå dit. Men han har under alla mina år haft en målbild av att bli 117 år gammal. Den som lever får se.

Filmtips Mr Nobody

Vilken fantastisk tid vi lever i!

”Vi lever verkligen i en fantastisk tid! Aldrig tidigare har så många människor kunnat leva så här!” har pappa sagt gång på gång under min uppväxt, samtidigt som han berättade om sitt liv och all betraktelser han gjort. Han hade i det stora hela levt bra och fått varit med om så mycket. Pappan hans, min farfar, var i USA lite då och importerade olika slags saker och ting bla tuggummi och mamman hans, min farmor, hade sybehörsbutik. Min pappa kom från en tid som var väldigt olik 1970 – talets Sverige i Stockholm där jag växte upp under mina första 7 år. Som ung upplevde han ransonering och alla dessa kuponger man behövde för att handla mat. Skor gjordes i fiskskinn om annat skinn saknades, både grävling och räv kunde hamna på menyn under beredskapstiden (Sverige under andra världskriget) Under hans ungdom fanns fortfarande statarsystemet kvar, då man fick betalt i arbete, ved och mat ute på landsbygden och vägarna i Sverige bestod av grus, inte asfalt.

Han tog kökort med en bil som kördes på gengas och när han träffade min mamma som bodde på Södermalm levde hon, hennes syster och min morfar och mormor i en etta på Bellmansgatan i Stockholm med endast kallvatten inomhus och dass ute på gården. På Hornsgatan 41 där vi bodde fram tills att jag fyllt två, byggde han under 1960-talet ett badrum i lägenheten, några sådana fanns inte från början i huset och grannbarnen kom för att bada badkar lite då och då tillsammans med mina äldre syskon. Som värmekälla i lägenheten stod det en fotogenkamin i hallen.

Mer om svunna tider: Statare och Lars Hård av Jan Fridegård. och kika runt på sidan ”Stockholmskällan” om du vill fördjupa dig i tidigare tankar och strategier i kris i vårt land de senaste 100 åren. Lyssna gärna också på Fredrik Lindkvist och hans analys av Sverige mellan 1965 – 1972, ni hittar den 26 minuter in i programmet.

Vår tid, vårt sätt att leva är det en parentes?

Vad är det egentligen som är så självklart med att den tid vi lever i nu och som vi vuxit upp i kommer att bestå så som vi upplevt den? Materiellt överflöd, högt belånade hus och liv, outsourceade verksamheter, aktiesparande medelklass, fler bilar per hushåll, elbilar och solceller, massor med pensionärer som rullar omkring i husbilar, resor till andra länder, lägenheter med alla bekvämligheter man kan tänka sig, spa och poolsektioner i trädgårdar och på uteplatser samt billig energi. Det är minimalt med människor som lever och arbetar med jorden och skogen i vårt land. Många människor bor i staden och sysselsätter sig med konstruerade arbeten i en värld av sten asfalt och glas, konstruerad av människor för människor.

En del människor hoppas på att tekniken ska frälsa oss och hålla oss kvar i detta överflöd eller i alla fall så att vi inte går under, andra tror på att leva ett enklare liv. Vad man än hoppas och tror på så kommer vi, hur vi än lever i framtiden, behöva mat, värme, rent vatten och trygghet. Hur vi skaffar oss detta kan ingen riktigt veta säkert, det går inte att förutsäga framtiden. Vi får helt enkelt göra som vi alltid har gjort, leva i ovisshet och ta en dag i taget och samtidigt ha ett lite lager av det viktigaste.

Visst kan vi samla på oss en hel del bra att ha saker inför kommande kriser, men saker tar slut och det är väldigt svårt att förutsäga vad man ska samla på och vad det är för kris och hur massiv den är. Vem kunde tex 2017 förutspå att ett virus skulle lamslå stora delen av världen 2020 och att toapapper skulle bli så otroligt populärt under denna vår?

Kanske är det viktigaste att vi förhåller oss öppna inför framtiden, inte gräver ner oss i katastrofer och eländen. Slutar titta på TV-nyheterna och lyssna på rapporteringar om kriser och katastrofer, de verkar inte ge så mycket i det långa loppet. Att börja att lyssna inåt, meditera en stund varje dag, ta en promenad lite då och då i tystnad och njuta av att vi får finnas till kan göra underverk på individnivå. Förhoppningsvis kan vi därmed utveckla vår tolerans för jorden och våra medvarelser ( även om det kanske mest är en romantisk förhoppning). Till syvende och sist tror jag att flexibilitet, förmågan att analysera, samarbeta, inte ge upp och rätt och slätt massor av kunskap är vägen till framgång. ” Only the paranoid survive”!

Johannes Wätterbäck