Den snåriga resan mot skörden

Vad rör sig i en odlingsentusiasts huvud? Vad funderar en matkreatör på om dagarna? I Johannes Trädgårdstankar blommar jag verkligen ut i mitt skrivande och filosoferar kring livets små enkelheter eller stundens allvar.

Nu har odlandet nått sin kulmen, skördetiden för väldigt många grödor är här. Det är lätt att leva, bara att gå ut och hämta det man behöver i grönsaksväg. Spetspaprika, broccoli, sallat, tomater, aubergine, tomat, zucchini, kryddor, lök osv. Men resan till skörd är och har aldrig varit en dans på rosor och jag har aldrig vågat att ta skörden för given. Det är ju så många andra som vill ta den ifrån mig. I år har det inte direkt varit några invasioner (ja inte än) av ett visst skadedjur eller sjukdom, mer att gisslet började tidigare och aldrig liksom klingat av, bara bytts ut mot något annat. Redan i april började plantor försvinna i skogsträdgårdens rabatter. Rosenkrage, prickklocka, backsippa, sticklingar av klematis och alunrotsplantor blev gång på gång kraftigt nerbetade eller försvann helt. Vi satte upp en viltkamera med förhoppningen om att fånga ett eventuellt rådjur på bild.

Dagarna gick och kameran löste ut ett flertal gånger men vi såg aldrig några rådjur. Vi kunde upptäcka en katt, en geting och ett par fåglar samt en hel del bilder när vi inte såg någonting. Vi anade att det var något litet djur och en dag när vi satt och skrev i stugan studsade det ett gäng möss mellan rabattens stenar mot nämnda plantor. Jaha tänkte vi, vi ska alltså behöva skydda oss mot möss utomhus och inte bara i stugan! Vartefter våren grönskade och nya växter tittade upp och säkert en massa annat som möss lever på, minskade angreppen i rabatterna.

Likt många andra aprilmånader planterade vi även ut ett gäng vintersådda kålplantor. Omsorgsfullt petade vi ner broccoli, savoykål, röd spetskål och vitkål i pallkragarna närmast vägen. De ligger på rad så det är lätt att med hjälp av några böjbara bambupinnar och en lång fiberduk bygga som en lång tunnel åt dem. Där under, tillsammans med gammalt ensilage som vi täckodlar med, kan plantorna verkligen ligga och njuta och växa på sig. Två veckor efter planteringen tittade jag till dem lite extra och upptäckte till min förskräckelse att flera plantor var borta. Något litet hade varit där och gnagt.

Jag laddade ett par musfällor med jordnötssmör och placerade dem strategiskt mellan de plantor som var kvar. Dagen därefter kunde jag vittja två mellanstora sorkar i fällorna och under ytterligare ett par nätter fick jag fast andra släktingar i fällorna. För oss är det första gången vi haft sork i pallkragarna och som dessutom äter upp de nyplanterade växterna ovanifrån.

Efter mus och sorkangreppen var det lugnt ett tag. De perenna växterna i rabatterna växte på sig, men orkade tyvärr inte blomma och de nya kålplantorna sträckte på sig och växte fint. I mitten av sommaren kom först grönsaksfly som först ger sig till känna med sina svarta små bajskorvar och som ofta kamouflerar sig mot underlaget. Sedan var det dags för kålfjäril och kålmal.

Kålfjärilen är ett extra lömskt skadedjur anser jag. Den fladdrar så vackert bland både blommor och växter och liksom vilseleder oss att tro att det är något gott som kommit till ens odlingar. Det är svårt att tro när man ser dem mitt i högsommaren, att dess avkomma kan äta rent ett gäng kålplantor på nolltid. Likt trojanska hästar döljer det sig mängder av ägg i deras kroppar som de sedermera lägger under kålbladen. Är man lite slapp och inte klämmer dessa gula äggsamlingar, blir kriget mot dess larver desto mer omfattande. Kålmalen är desto mer anonym men är mer enträgen och svårare att upptäcka då dess larver är ganska små.

Allt de finner vackert eller användbart
vill de ta del av! Men de har aldrig
erbjudit sig att varken rensa ogräs eller
hjälpa till med vattningen.

Snigelangreppen har inte varit så massiva i år men de känns mer listiga och målmedvetnare än på länge. De har gömt sig i kålhuvudena och gnagt liksom i hemlighet och de verkar ha ansträngt sig med att göra sig osynliga den tid på dygnet då vi varit vakna. I tillsammansodlingen har vi haft fler pantersniglar än mördarsniglar i år och de har huserat på gräsmattorna och inte i odlingarna tack o lov.

I tillsammansodlingen har det dykt upp ett skadedjur modell större. De är tvåbenta, 50 + och av kvinnligt kön som bryter av solrosor och plockar av majskolvarna från vår popcornmajs. Dessa marodörer dyker upp vissa år och tar för sig av vår ansträngning. Det de finner vackert eller användbart vill de ta del av! Men de har aldrig erbjudit sig att varken rensa ogräs eller hjälpa till med vattningen. Något som verkar gemensamt för den här typen av skadedjur är bristen på odlingskunskap. Inte sällan är det omogna meloner, majskolvar mm som plockas. Men skörda de gör de, även om det ofta även blir söderslitet då de inte har några verktyg med sig och ofta bryter av växterna i all hast.

Det vi väntar på härnäst är att dovhjortarna och rådjuren ska äta upp alla kvarlämnade växter i skogsträdgården och att hararna ska gnaga sönder kålen i tillsammansodlingen. Men i år ska vi göra det svårt för dem. Vi tänker stängsla in kålen och andra växter vi vill ha kvar med kompostgaller.

Nästa år kommer vi definitivt arbeta mer med musfällor förebyggande lite här och där. Kanske även sätta upp några skyltar med att vi använder kiss i våra odlingar. Förhoppningsvis kan det avskräcka de där tvåbenta skadedjuren att sno våra grönsaker. Det är lätt att känna sig uppgiven när man ska behöva kämpa så mycket för att överhuvudtaget få ha skörden för sig själv och då har jag inte ens tagit upp allehanda väderproblem med kyla, hagelskurar och torka. Men lusten kommer att komma tillbaka och nästa vår står vi och gullar med våra småplantor och lever i våra storslagna odlardrömmar. Det finns bara en väg och det är framåt och att vi hela tiden lär oss mer och mer.