Det största som hände, av sorglig karaktär, under 2024 var att pappa Paul somnade in den 19 mars 2024. Han hade egentligen levt på övertid i 10 år. Han fick problem med nartriumbalansen under sina sista 11 år och det var då han blev tvungen att flytta från stugan, först till egen lägenhet och tillslut till ett boende där han kunde få daglig omvårdnad. Tack för alla hejarop under alla år samt alla underbara kommentarer och hälsningar vid begravningstiden och för pengarna ni swishade till den vackra blomuppsättningen, som ni hittar bilder på längst ner i denna artikel.
Eftersom min mamma gick bort i en tågolycka 1978 när jag snart skulle fylla 7 så blev min pappa verkligen till den fasta och trygga punkten i min tillvaro. Tanken på att förlora honom när jag var liten var otroligt jobbig och denna oro och rädsla var väldigt stark när jag växte upp och det präglade mig. När jag satte mig i bilen 2013 för att ta mig till Kullbergska sjukhuset i Katrineholm och ta, vad jag trodde, ett sista farväl av pappa, påbörjades mitt sorgearbete. Under 11 år har jag haft det otroligt lyxiga läget att kunna säga adjö och samtidigt filma, fota och prata med pappa, och på så sätt lära känna honom på ett nytt sätt. När man redan varit med om att en förälder ryckts bort vet man hur värdefullt det är att dokumentera.
Läs mer här: Mitt trädgårdsliv – den genetiska förklaringen och olyckan
Man kan inte sörja samma människa två gånger
En vän till mig sa att man inte kan sörja samma människa två gånger. Det var precis så jag kände med pappa när han gick bort. Visst blev just dödsdagen avmattad, långsam och sorglig och det infann sig en overklighetskänsla av att aldrig mer kunna träffa honom, vilket höll i sig i några dagar och poppade upp några gånger i veckan de närmsta månaderna. Men sedan han åkte in med ambulans för första gången till akuten 2013 ( det blev ca 20 – 30 gånger totalt) för att han förlorade medvetandet och talförmågan, började mitt sorgearbete och pågick under många år. Jag hade tillslut inte förmågan eller orken att sörja pappa lika djupt varje gång han var nära förestående sin död.
Han överlevde alla ambulansresor och inläggningar och fick talförmågan åter och detta skedde igen och ingen och igen och igen, ingen kunde först förstå vad som drabbat honom? Var det en stroke som inte kunde upptäckas eller något annat? Efter ett par resor fram och tillbaka till sjukhuset klurade en överläkare och hans gamla fjälla Anette, som också var läkare, ut att det var hypofysen, som reglerade natriumhalten, som spökade. En särskild medicin (Samsca) sattes in som såg till att balansen vidhölls och hips vips kunde mellanrummet mellan att han dippade i salthalt förlängas väsentligt och han kunde återhämta sig ganska snabbt.
Vi håller på med boken om pappa Paul men vet inte exakt när den kommer ut rent fysiskt. Vill du bevaka boken och få ett mail när den närmar sig tryck kan du bevaka den här: ”Min pappa Paul och jag”
Pappa Lasarus
De sista 3 åren var pappa mer eller mindre fri från att tappa medvetandet och talförmågan. Alla dessa resor i medvetslöst tillstånd gjorde att jag tillslut hade sörjt min pappa så otroligt många gånger och samtidigt fått återförenas med honom att både mitt hjärta och min skalle började bli van med att han inte skulle finnas. Efter cirka 30 gånger fram och tillbaka till sjukhuset gav jag pappa smeknamnet Lasarus.
Vem var lasarus/ Lasaros: Läs mer här om du vill
Läs mer: Pappa Paul gick bort 2024
Skapa dialog genom att filma
Den helt klart viktigaste komponenten när det gäller pappas och min relation de sista åren var att jag började filma honom. Genom filmandet växte vår dialog fram på ett nytt sätt och jag fick en bredare bild av honom. Tack vare kameran ställde jag intressantare frågor som i sin tur ledde in på mer intressanta och spännande samtal överlag. Jag rekommenderar er alla nu när tekniken finns i våra telefoner, att filma era nära och kära. En ovärderlig källa till glädje när människorna inte finns längre.
Först filmade jag bara för min egen skull men så fick jag ett infall att lägga ut en film på Instagram och Facebook och dela med mig av våra samtal. Det blev succé direkt, och pappa inspirerade så otroligt många människor. En del blev glada och fick den där extra puffen att filma sina nära och kära som jag hade hoppats. Andra blev ledsna och kände sorg för att filmerna väckte saknad och sorg. En del, verkligen inte många, blev förbannade för att jag delade med mig av min pappa på mina plattformar.
Pappa var alltid medveten om att jag filmade och tyckte att det var kul att han kunde beröra och inspirera. Han var liksom en pajas som ville ha uppmärksamhet. Tidigare under sitt liv har han medverkat i tidningsartiklar, i TV-program och även i reklamfilm på Bio. Så en riktig linslus, det har han alltid varit. Alla kort, tidningar, brev och presenter som skickades till honom genom alla år då han var filmstjärna i mina kanaler satte guldkant på hans tillvaro. Det betydde mycket att det hände massa saker i hans vardag som bröt tristessen.
Råkade bryta höften
Att pappa var sängliggande den sista tiden berodde på att han råkade ramla när han var på sjukhuset och bröt höften, lårbenet, eller någonting där ikring i området. Han opererades och lyckades med att överleva höftledsoperationen ( läkarna sa att det var 50 % chans att han skulle överleva operationen), men höften blev aldrig riktigt bra. Det opererade benet blev väldigt svagt och skakigt så han valde att ta det lugnt med gåendet och ganska snart lägga ner det helt.
Det var märkligt att se sin pappa i det skicket, han som åkte konståkning och kunde köra om en åkandes på ett ben på kärret bakom stugan och samtidigt göra piruetter. Fram till att han var 75 var han mer fysisk aktiv än de flesta av mina vänner. Pappa hotade (det var så han uttryckte det själv) under hela mitt liv att han skulle bli 117 år men kom inte ända fram, han blev bara nästan 98 år! Verkligen inte dåligt det heller, i synnerhet för att vara en man, män blir ju oftast inte lika gamla som kvinnor. Men kanske är det som mest imponerande att han överlevde alla olika sprängmedel och märkliga uppfinningar han sysslat med under sitt liv.
Tips när en gammal behöver vård
Vi märkte ganska snart att om pappas vän eller vi åkte in med pappa till akuten när han började må dåligt, när natriumhalten började att sjunka, så fick vi oftast vända hem med honom utan någon egentlig vård mer än en undersökning. Men om vi väntade en dag tills att han blev lite sämre och ringde ambulansen och han kom in via ambulans (utan någon anhörig med sig), blev han oftast kvar under observation på en avdelning i flera dagar.
Det gäller också när man har en vän, gammal eller ung och som är i ett utsatt skick, att åka till sjukhuset lite då och då och observera vad som händer och att föra denna människas talan. Flera gånger när min pappa var extremt svag och icke talbar sattes det inte in något dropp på honom, varken näring eller vätska. Svaret jag fick var att det är bäst om han får i sig mat eller vätska på det naturliga sättet. Det kan man verkligen hålla med om, men är man i det skicket att man inte klarar det så tänker jag att dropp kan vara en hjälp på vägen för att överhuvudtaget komma dit. Försåvida man inte ville torka ut gamligen, och så att säga hjälpa människan till graven. Kanske är det någon som läser det här som arbetar i sjukvården som har en vettig förklaring till detta handhavande att inte sätta in dropp på extremt svaga människor som jag inte förstår, men jag upplevde det som en slags passiv dödshjälp. Jag fick i alla fall personalen att till slut sätta in dropp på pappa vid ett par tillfällen.
En annan viktig grej, när pappa fortfarande bodde i egen lägenhet med lite hemtjänsthjälp, var att styra upp så att sjukhuset inte skickade hem pappa under en fredagseftermiddag. Det var jättesvårt att få helghemtjänsten att på kort varsel bistå med mer hjälp än vanligt och dessutom arbetade jag ofta på helger och kunde inte heller vara till hjälp. Oftast fick inte jag eller någon annan anhörig besked om att pappa var hemskickad och då var det ju också svårt för oss att styra upp saker och ting. Något jag lärde mig var att hålla mig ajour med pappas situation genom att själv ringa till sjukhuset, nästan varje dag.
När du blir svag se till att det finns någon stark
Blir du sjuk och vill överleva, se till att det finns människor runt omkring dig som kan hjälpa dig när du inte kan föra din talan så att du får den vård du har rätt till. För även om alla har rätt till vård och hjälp i Sverige så är det den som tar reda på mest fakta och som skriker högst som verkligen får hjälp. Och vi som är på väg in i ålderdomen, vi kan verkligen underlätta för våra barn och barnbarn genom att försöka byta boende innan vi blir jättesvaga, man har allt att vinna på att förstå att man behöver mer stöd och att man inte själv är bästa dräng. Det blir så himla svårt att hjälpa någon som inte tror att de behöver hjälp och som tror att de kan klara sig själva.
Begravningen
Tillslut orkade inte pappa mer. Sista året blev han svagare och svagare och redan under augusti 2023 trodde jag att han skulle lämna oss. Han sa upprepade gånger till mig att han var färdig här och tyckte att det var tråkigt att bara ligga i en säng och inte kunna göra något. Rädd för döden var han aldrig och han hade inga högtflygande planer på vad som komma skall när man möter den, han tog det med ro och somnade till slut in. Jag var där två dagar innan han dog och gav honom en Fanta exotic som han smuttade på. Han sa inte så mycket utan tittade mest på mig och nickade.
Det blev en vacker begravning endast med de närmaste och där pappa var närvarande med en röstinspelning där han berättade om ett bus han gjorde med sin pappas piano när han var liten. Så han på sätt och vis vara med på sin egen begravning och lätta upp locka oss till ett litet skratt.
För dig som vill se flera pappafilmer hittar du dem lättast på Instagram genom att söka på hashtaggen pappafilm = #pappafilm
Johannes Wätterbäck
Lämna ett svar