Den sista blomningen

Några av våra funkior blommar igen. Kanske blir de förvirrade av väderleken?

Det blommar fortfarande men nu är det nära tills att vinterns första dödskyss verkligen visar vad som komma skall. Kanske är det därför jag njuter så i fulla drag av detta förgängliga skådespel, jag vet att det snart är över. Dessa brytperioder, vad glad jag är att de ändå finns, att vi har vår fyra huvudårstider med massor  av nivåer och tecken som gör att vi ändå ganska långsamt kan förbereda oss på en ny tid och om vi vill, lockas till att bli mer medvetna.

Fortfarande slår det ut nya blommor av den underbara zinnian Queeny lime red. För varje vecka dukar nya växter under av gråmöglet men queeny har som av en tillfällighet förskonats. Jag har redan beställ fröer till nästa års zinnior, jag ska så alla jag kommer över. Får inte nog av dem! Jag har också en påse med egenskörade frön från några zinnior som orkade gå upp i frö uppe på Takfarmen hösten 2016. I år hinner inga zinnior bilda frön, sommaren var för kall hos oss.

Det är värre för de rosa zinniorna som går under namnet ”Dream” och som jagtrodde, då jag kikade på fröpåsen, var blygrå. Blommningen av dessa har varit överdådig och de är fantastiska trots att de inte höll vad de lovade gällande färgen. I pallkragen på takfarmen där de växt tillsammans med melonen Jenny Lind och den ”perenna mållan” även kallad lungrot, har de nästan tagit över all yta. Lungroten kommer bli glad när kylan till slut gör slut på dem och den får mer plats.

Nu är det dags för kärleksörten att blomma och varje år blir jag lika förvånad att den blommar så sent och samtidigt väldigt tacksam. Den här växten ger oss de sista vackra höstbuketterna i stugan i skogsträdgården och dessutom nya plantor. Under flera år har vi märkt att en kvarglömd bukett i ett kallt dragit hus inte nödvändigtvis är död när det våras. Finns det bara lite vatten kvar i vasen under vintern kan de avklippta rötterna märkligt nog bilda rötter, trots att det är minusgrader vissa dagar och väldigt mörkt. På våren brukar vi tom hitta små miniplantor som utvecklats längst ner på de avklippta stänglarna. Eftersom kärleksörten är ätbar, vacker och en av de sista växterna att blomma har de fått ett stort berättigande i våra odlingar. Vi utökar vårt bestånd för varje år som går.

De röda solhattarna, vi vet inte exakt vilken sort vi har, är snart överblommade. De kommer att ge oss mängder av frön som vi kommer ta hand om. I år ska vi vinterså dem och vi hoppas på mängder av nya plantor.

Johannes Wätterbäck