Fast att jag odlat i 25 år känns det lite som ett mirakel att vara i den här positionen varje år. Att det mesta grodde, överlevde alla nycker med vädret, att växterna är utplanterade och inte uppätna av skadedjur och dessutom växer bra. Att det är ett mirakel att odla växter förstärks för varje år jag odlar, jag tar det inte för självklart att jag kommer lyckas men gör det ganska ofta.
Det blev sommar till slut och nu är alla plantor i god jord och växer så att det knakar. Under maj och juni har arbetet pågått frenetiskt. Vissa dagar arbetar jag tolv timmar och då bara med utplantering och iordningställande. Jag brukar se det som ett substitut till att gå på gym, en del dagar lyfter jag flera ton och går flera mil. Att odla i flera olika odlingar är både krävande och otroligt intressant. Nu prunkar det på Takfarmen1, Jon och jag har fått upp alla växter till Takfarmen 2, det nya projektet på det nybyggda bostadsområdet Nordanby Äng är välfyllt både i och utanför växthuset. Skogsträdgården är trots vattenbrist ändå frodig och tillsammansodlingen grönskar på sitt sjätte år. Nu har vi har semester, hela familjen, till och med från podcasten ”Två odlare emellan” som vilar under juli månad.
Det är en vanlig fråga jag får och helt klart berättigad. När jag var ung, under 25, var jag ganska lat (enligt mig själv) och något jag till slut tyckte var så pass oattraktivt att jag daskade upp mig. När bandet Kent ekade ut med frasen ”Framför tv-n blir vem som helst ful” på sin andra skiva fick jag nog! Jag slutade titta på tv, började motionsspringa, studera filosofi och meditera. Meditation, filosofi och löpning är underbara sysselsättningar som ger koncentration, skärpa, styrfart och energi, men att jag plockade bort tv-tittande har nog frigjort mest tid. Idag är väl tv-tittande inte lika utbrett ( för de som är under 40) desto vanligare är det att vara uppkopplad på nätet men nätet kan ju vara mycket mer kreativt än vad tv-tittande någonsin kan och kunde vara.
Idag lever jag lite efter filosofen Spinozas devis att passivitet föder passivitet och aktivitet föder aktivitet. Jag trivs att vara aktiv men ser mig inte som hyperaktiv. Jag njuter av att vara i skapande processer vilket odling i högsta grad är. När jag var ung handlade odlandet mest om att läsa om odling och att lära mig att odla. Att lära mig, det gör jag fortfarande, både av andra och genom mitt eget odlande. Idag, som Farbror Grön, inbegriper odling många delar. Att uttrycka mig i tal, bild, film och text har blivit en stor del i mitt odlande och i och med internet ( ja jag började odla innan internet fanns) har de blivit mina redskap för att nå ut med odlingskunskap och inspiration.
Jag odlar ju heller egentligen inte själv någonstans. Jag odlar tillsammans med grannar, med odlarvännerna Christopher och Jon, med odlarna på Prästgatan och tillsammans med Theres.
Theres och jag gör väldigt mycket tillsammans, ja allt känns det som ibland. Vi har våra specialområden som vi helt spontant delat upp mellan oss. Hon är bättre på illustrera, strukturera och greja med html-koder och att jag jobbar med de olika syrnings och jäsningsprocesserna, som dräng och den som hela tiden sår och omplanterar och skördar.
På bloggen skriver och fotar vi båda två och inte sällan sitter vi med varsin dator mitt emot varandra och arbetar och pratar, dessutom skriver vi våra odlingsböcker tillsammans. Det där med att vara två kan vara ganska utmanande och ansträngande ibland, men mest underbart. Det är första gången i mitt liv jag haft förmånen att leva på det här sättet och skapa tillsammans med min partner, vi har till och med gjort barnen tillsammans.
Att disponera arbetetMen att vara effektiv och hinna mycket handlar mycket om, om man ska tala om det rent odlingsmässiga, att veta var och när man ska lägga sin kraft och energi och att sprida ut odlandet och dess bestyr lite här och där. När Theres och jag dricker 10 kaffe en söndagmorgon kanske jag sår alla vintersådder samtidigt som vi diskuterar bokkapitel och blogginlägg. Innan middagen halshugger jag kanske tomater eller bekämpar bladlöss och när hon står i duschen kanske jag omplanterar chiliplantor, hämtar jord, diskar krukor eller iordningställer omplanteringsarbetet. Det handlar väldigt mycket om att planera och strukturera arbetet i tankarna och att veta exakt vilket arbete man tänker göra, när man ska göra det och vad som verkligen måste göras. Med detta i ryggraden anpassar jag arbetet efter vad som passar för stunden, både för mig och för familjen. Det där med att ha en struktur men samtidigt kunna bygga om den utan att för den delen bli stressad har kanske varit det svåraste för mig. Jag har mer eller mindre alltid en agenda i mitt huvud, vad jag vill och vad jag måste göra och den agendan följer årstid, tid samt väder. När det händer många oförutsedda saker kan det bli ganska stressig. Om det det blir en bladlusinvasion i en odlingskällare eller när det blir -7 grader flera nätter i rad samtidigt som jag testar att kallså tomater i ett av våra ouppvärmda växthus. Då måste jag kasta alla planerade aktiviteter åt sidan, ibland familjeaktiviteter och arbeta med de akuta problemen. Men det blir lättare med åren och kanske är det föräldraskapets splittrade sinne som satt sig nu och jag har blivit van att arbeta stötvis och får nöja mig med att bli halvklar.
Lämna ett svar