Vintergröna = den invasiva växten från helvetet – så här tar vi bort den

Vintergröna var säkert, för min mamma som planterade den, en vacker och anspråkslös växt med fina blad och små fina blommor på våren. Snygg vid ett litet stenparti, som en av många växter. Men för oss har den visat sitt rätta ansikte: en förklädd djävulsväxt som kväver nästan allt i sin väg.

När listan över invasiva växter släpptes i våras tappade jag nästan hakan. Hur i hela fridens namn kunde vintergrönan inte kvalificera för en plats på den? Den kväver och dödar ju allt i sin väg! Men nej, den lyste med sin frånvaro.

Vill du göra oss extra glada, prenumerera gärna på vår sida så får du en notis på din mail när vi publicerar nya artiklar. Du finner rutan för prenumeration när du scrollat ner nedanför det här inlägget.

Fakta Vintergröna

”Vintergröna är en invasiv trädgårdsväxt som ursprungligen kommer från Europa och introducerades här i Sverige redan på 1800-talet. Den bildar täta, krypande mattor med blanka, mörkgröna blad och blommar i maj–juni med ljusblå till lavendelblå blommor. Den trivs bäst i barrskog, gärna nära bebyggelse och gamla ödetomter, och sprider sig ofta vidare i naturen om den får fritt spelrum, eller när trädgårdsavfall dumpats i skogen, där den tränger undan mossa, lav och andra inhemska växter.

Vintergröna finns inte med på Sveriges nationella förteckning över invasiva främmande arter, så det är fortfarande tillåtet att ha den i trädgården. Men håll den under uppsikt och rensa bort plantor som sprider sig utanför tomten. Får den fäste i skogen kan den vara nästintill omöjlig att bli av med.

I trädgården fungerar det bäst att dra eller gräva upp den för hand, med alla rotdelar, eller att klippa ner den idogt för att svälta ut den. Kemisk bekämpning ska undvikas. Lägg växtavfallet i en sluten sopsäck till återvinningscentralen, eller blöt ner plantorna och låt dem ruttna i en tillsluten plastpåse innan de läggs i en täckt kompost.”

Informationen här ovanför inom citattecken är hämtad från FOR:s sida och här kan du läsa mer på deras egen sida: Vintergröna

Två olika listor, med olika ursprung

Det som gör det extra krångligt är att det finns två olika listor att förhålla sig till, med olika ålder och olika syfte.

Den ena är EU:s unionsförteckning, som funnits betydligt längre än våren 2026. Den antogs första gången den 13 juli 2016 och trädde i kraft den 3 augusti 2016, då med 37 arter. Sedan dess har den byggts på successivt och omfattar idag 114 arter totalt, 65 djur och 49 växter.

Den senaste uppdateringen gjordes så sent som den 7 augusti 2025, då bland annat parkslide lades till. Av de EU-listade arterna som lever vilt i svensk natur hittar vi jätteloka, jättebalsamin, gul skunkkalla, tromsöloka och parkslide – alla förbjudna att odla, sälja, byta eller sprida. Jätteloka och tromsöloka är dessutom farliga att röra utan skyddskläder, växtsaften ger brännskador.

Den andra är Sveriges första nationella förteckning, som är helt ny och trädde i kraft så sent som den 15 maj 2026. Den kom till eftersom vissa växter är ett stort problem just i Sverige, utan att för den skull vara ett tillräckligt stort problem för att tas upp på EU:s gemensamma lista.

Av de 34 arterna på den nationella listan är nio landlevande: blomsterlupin, sandlupin, vresros, kaukasiskt fetblad, sibiriskt fetblad, strandkotula, spärroxbär, kanadensiskt gullris och höstgullris. Har du redan några av dem i trädgården behöver du inte gräva upp allt på en gång, men du får inte längre plantera nya eller låta dem sprida sig och föröka sig vidare.

Vintergröna hamnar alltså mellan stolarna – illa nog för oss som odlare, inte tillräckligt utbredd eller akut för att tas med på någon av listorna, än. Oavsett lista, hos oss har den en överhängande dödsdom!

Här hittar du båda listorna: Nationell och EU listan

Det där med invasiva växter

En del kan tycka att det är kluvet att prata om invasiva växter, eftersom många upplever dem som vackra. Blommande blomsterlupiner längs vägkanterna å försommaren har räddat många midsommarstänger, funnits i många vackra spontana buketter och givit underbara färger och former till landskapet.

Gullriset har hos oss kompletterat en hel del buketter och kransar och känts som en härlig växt att jobbba med visuellt under sensommaren, men även den har vi varit tvugna att ta bort från rabatterna där min, Johannes mamma, planterat den. Och vresrosen vid havet i en hage, den storvuxna jättelokan i diket – vackra på sitt sätt, men de är ett allvarligt hot mot våra inhemska blommor och pollinatörer.

Problemet är att de sprider sig så himla effektivt, de har liksom inga naturliga fiender eller begränsande omständigheter här hos oss. De tränger undan sådant som blåklocka, prästkrage, käringtand, blåbär och lingon. Och eftersom de ofta bara blommar en kort period blir pollinerande insekter lidande när allt annat är utkonkurrerat och det finns mindre mat.

Vår kamp mot vintergrönan

För oss är vintergrönan en odåga som förstör allt i sin väg, och det krävs otroligt mycket kraft för att få bort den. Under några år har den funnits på vår lista över projekt att ta tag i. För två år sedan började vi äntligen ta bort den på allvar. Egentligen kan man säga att vår bastu banade vägen för att ta bort en större mängd vintergröna på en gång – när den anlände förra året fick vi ännu mer fart på att avlägsna den. Och när vi väl kommit igång, och väckt liv i musklerna några gånger, kändes det ändå överkomligt att få bort mer av den, även om det är tungt.

Visst hade vi kunnat stoppa tillväxten av vintergröna för länge sedan, men den breder ut sig långsamt och lömskt, och på grund av det ser man inte faran förrän det är för sent – i vårt fall nästan alldeles för sent. Dess målmedvetna krypande tendens har idag tagit över många kvadratmeter, alldeles på tok för många!

Läs mer om vår bastu här, vi firar ettårs jubileum december 2026: Vi har skaffat bastu och Vår vedeldade bastu 2 månader senare

Så här beter sig vintergrönan och så här tar vi bort den

Vintergröna, när den får fritt spelrum och breder ut sig, bildar en flera centimeter tjock matta av rötter och växtdelar som kväver det mesta i sin väg. Allt utom stora buskar och träd. Vi har aldrig sett en växt som beter sig på det sättet och dödar andra växter så effektivt. Blåbärsris, lingonris, andra ogräs och låga växter kvävs sakta men säkert till döds

Den är läskigt långsam ochsmygande, och därför så farlig, på det sättet att man knappt märker att den tar överhanden. Skulle den istället vara snabb, göra det den gör på bara några dagar, hade den skrämt livet ur vem som helst och verkligen platsat som huvudrollsinnehavare i en dystopisk science fiction-skräckfilm.

Vi tycker att den bästa metoden att ta bort vintergröna, om den bildat stora mattor, är att med en greps hjälp rulla upp den mot sig själv, bända, bryta och slita. När det blir för tungt hugger vi av rullen vi snurrat ihop med en spade och vränger sedan in den i plastsäckar för vidare transport till återvinningscentralen och dess container för invasiva växter. Om vi ska elda upp den, har vi lagt den i luftiga högar med pressening eller en plåt ovanpå så att den torkat en hel del innan den läggs i elden.

Slutförvaring

Man kan lätt tro att det bara är att köra vintergrönan till komposten, eller till något annat ställe i trädgården, och tänka att den dör så snart den blivit uppgrävd och rörd om. Men nej, ofta överlever delar som börjar sprida sig där du lagt den.

Ska du få kål på vintergrönan behöver du antingen se till att den inte får något solljus (täcka den), att den torkar ut, eller att den bränns upp – antingen i din egen biokolsbrasa eller via återvinningsstationen. Men eftersom växten bildar en så tjock matta av rötter och växtdelar, som bryts ner långsamt, är det bästa sättet att bli av med den faktiskt att ta bort den helt.

Läs mer om hur vi gör biokol här: Göra eget biokol och grädda pizza samtidigt!

Livet kan komma åter

Först då kan marken under berikas med naturliga växter igen. I våras, när vi gjorde biokol, passade vi på att elda upp två kubik av växten. Det fungerade, men var ganska bökigt och arbetsamt. Processen tog längre tid eftersom vi var tvungna att bända i materialet för att få in syre till elden – även där ville den kväva det som låg under och ställde till det. Resterande två kubik körde vi till återvinningen och slängde i containern för energiåtervinning.

Andra ”problematiska” växter i trädgården

Det kan vara bra att veta att det finns fler växter som kan bli ett problem i våra trädgårdar om de lämnas obevakade åt sitt öde. Egentligen är de inte att betrakta som invasiva, men de kan bli ett problem i framtiden om de får fritt spelrum.

Vi kallar dem för ”invasiva light”, och ofta är de väldigt trevliga inslag i trädgården eftersom de med ganska liten ansträngning både blommar och blir kraftigare med åren. Blå bolltistel, akleja, borstnejlika, jättedaggkåpa och i synnerhet såpnejlika kan bli riktigt besvärliga om man inte håller em på plats.

Våra bästa råd: plantera aldrig invasiva arter i trädgården, kompostera aldrig växtavfallet, och rengör redskapen noga efter bekämpning så att du inte sprider rötter eller frön vidare av misstag.

Jag måste erkänna att jag själv tyckte det var förvirrande innan jag började gräva i det här – två listor, skapade tio år ifrån varandra, med delvis olika arter och delvis olika regler. Så om du också känt dig lite vilse bland alla listor: du är inte ensam.

Här kan du läsa mer om dessa växter och hur man hanterar dem på Naturvårdsverkets hemsida: Invasiva arter

Och är du sugen på att odla dina egna perenner har vi flera artiklar om hur vi gör det på det absolut enklaste sättet, läs mer här: Odla perenner från frö

Odla året runt – med naturen som guide

I Odla kallt – så och skörda året runt visar vi hur du kan så i kall jord och låta naturen avgöra när fröerna ska gro. Växterna blir starka, tåliga och anpassade från start.

Genom att kallså och låta vissa grödor stå kvar ute kan du både börja tidigare och skörda långt efter att annat tagit slut – och i praktiken odla året runt.

Läs mer om boken

eller beställ ditt exemplar här.

Johannes Wätterbäck & Theres Lundén