Mitt trädgårdsliv del 2 – stadsliv byts mot skogsliv

Denna artikel är en del av en serie om mitt trädgårdsliv, del 2. Från att som liten ha hjälpt min mamma i trädgården blev det en dag min tur att ta över den. Lite av en slump och genom en längtan efter mening och skönhet.

Föga anade jag vid femårsåldern att rabatterna i skogsträdgården skulle bli en återkommande glädjefylld och kreativ plats för mig som vuxen. Att denna bit mark några steg utanför dörren vid stugan på en rullstensås skulle förvandlas till mitt gröna universitet och till ett ställe jag skulle komma att återvända till om och om igen. Var jag än befann mig i världen eller vilken stad jag än bodde i, var det till skogsträdgårdens trädgård jag alltid återvände. Nu i efterhand känns det ganska självklart att det förhållit sig så. I backspegeln ter sig alltid livsväven så rak. Framlänges är livet mycket mer osäkert, i alla fall mitt. Jag hade inget mål att arbeta med det gröna när jag började odla och det tog väldigt många år innan det fövandlades till att bli det jag arbetar med på heltid.

Det var först när jag och Theres började odla i staden och vi kom i kontakt med många nya odlare som hela den idén att beskriva odlandet växte fram. Mycket tack vare bloggen ”Farbror Grön” som Theres startade 2011. När vi började berätta om vårt odlande och förhållande till mat öppnade vi dörren till en ny process av skapande, kreativitet och förståelse. Odlingsinfluencer fanns inte i min vokabulär men jag älskar att vara det. För det inbegriper så många delar jag verkligen älskar att göra: odla, äta, laga mat, experimentera, fotografera, skriva och prata med Theres. Det är det mest kreativa arbete jag ägnat mig åt i mitt liv. Det är som livet självt, som en trädgård där olika växter får samexistera och blomma ut.

Det här är del 2 i berättelsen om mitt trädgårdsliv, min odlarresa. Har du inte läst inlägget ”Mitt trädgårdsliv- den genetiska förklaringen och olyckan” rekommenderar jag att du gör det innan du fortsätter läsa detta inlägg, så att du får den breda bilden i rätt ordning. Men vill du fortsätta läsa här är det såklart helt ok.

Farbror Grön 2019
Hornsgatan i Stockholm där jag växte upp mina första 8 år och platsen där jag bar på en konstant längtan till stugan och skogen.

Ett stort beslut

En vacker dag, ca ett år efter att min mamma gick bort stod det klart för min pappa, att det ända rätta i allt elände var att säga upp vår våning på Hornsgatan. Där hade vår stora familj levt tillsammans på 240 kvadratmeter och det var alldeles för stort för 3 personer, min pappa, lillasyster och jag. Våra storasyskon hade redan flyttat hemifrån. Dessutom kände pappa att det miljömässigt inte var sunt att bo kvar på en av Stockholms mest trafikerade gator. Han hade astma ( KOL heter det idag) och kände av trafikens partiklar och mådde inte bra i staden. Bohaget, det som fick plats, skulle flyttas till timmerstugan i skogen, vårt lantställe, och där skulle vi tre bo. Åtminstone för en tid.

Stugan kanske samma år som jag föddes med ett tillbyggt vardagsrum.

Flytten från staden

Ingen blev gladare än jag över beslutet att byta från stad till land. Hur många gånger under mitt lilla liv hade jag inte drömt om att bo där på riktigt? Det kändes så rätt! En barndom på Hornsgatan är så otroligt mycket mer tillrättalagd än en barndom i en skog. Tänk att alltid behöva leka i en lekpark eller gå promenader i en park. På landet kan man ha dörren öppen, springa ut och in med pilbågar och knivar och inte behöva välja om man skulle vara inne eller ute. Det var den totala friheten för mig!

Livet i stugan flöt på och vi blev kvar, jag blev kvar och jag förvandlades till en skogsmänniska. Ny skola och nya kamrater gjorde att vi på ganska kort tid förvandlades till småstadsbor/ skogsbor istället för storstadsbor. Alla andra tyckte förstås att vi var ganska märkliga. Två barn i en svart timmerstuga tillsammans med en uppfinnarpappa var ganska exotiskt. Att pappan dessutom var lite småflörtig och hade en ganska annorlunda humor och stort ordförråd än folk i allmänhet gjorde också att vi stack ut i mängden. Då och då drömde jag om ett mexitegelhus och mer ordnade förhållanden, ni vet under den där tiden i ens liv då den stora tryggheten är att vara som alla andra. Tids nog när man blir äldre törs man gå sin egen väg.

Matplatsen som det såg ut innan jag ens var påtänkt och innan tillbyggnaden.

Trädgårdsliv på riktigt

För mig var detta trädgårdsliv det allra bästa livet och passade mig som person, även om det stundtals var ganska ensligt. Livet i skogen gav mig en slags sorglig äkthet och skänkte någon slags ro, medvetenhet och andlighet. Jag och min kompis Andi skapade till och med en egen religon för att förhindra framtida kalhyggen och ”övergrepp på skogar”. Ritualerna var verkningslösa men gav ändå en känsla av handlingskraftighet.

Det tog förstås många år efter flytten att verkligen bli bekväm i detta mer ensliga liv. Lite som att lära sig att leva med ett konstant vemod och ett parallellt liv bortom människans liv. Den tyngsta tiden, mellan oktober och mars, är en stundtals tuff och mörk tid på landsbygden. Den påverkar mer än vad man vill tro när man är permanentboende. Det är som att dö på något sätt och sedan när våren kommer föds man igen och allt blir så ljusgtrönt och vackert och nyvaket. Från vila till sprudlande energi, allt på en gång liksom.

Farbror Grön 1976

Att njuta i skogens lugn

Det krävs tid och mognad för att njuta av skogens lugn och i att njuta av en trädgård. När det gäller ensamhet är den självvalda riktigt njutningsbar även om man i en skog eller trädgård aldrig är helt själv, men det kan ta en stund innan man upptäcker det. Att se livet som flödar, livet bortom människans värld fast att vi samtidigt är där. I en sådan miljö kan det hända att man börja lägga märke till saker man inte lägger märke till om man hela tiden bor i en stad, det är så lätt att gömma sig, glömma sig i en stad.

På landsbygden när man lever nära naturen kan man bli mer uppmärksam och tex upptäcka att det vid en särskild dag blir höst, att vissa fåglar ändrar läte på vårvintern från en dag till en annan, att det hela tiden fylls på med nya fåglar som varit på semester under vintern, att vädret sköter sig självt oavsett hur mycket vi ojar oss över det, att ljuset helt plötsligt bländar någonstans i februari när det kommer tillbaka, den 11 brukar det vara för mig.

Dofterna och kyrkklockorna

Genom dofterna skapas också en kontakt och närvaro och de är tack o lov helt andra på landsbygden än i staden. Dofterna berättar en hel del om vad som står på i närområdet, genom dem kan man följa med i årstiderna. Man kan lära känna vilken gård som gödslar ut och med vad, känna doften av en rödklövervall när vinden ligger på från rätt håll, berusas av lindblommornas underbara parfym mitt i sommaren, blöta grusvägar och doften av en hel hage med gullvivor i slutet av maj. Man lär sig hur en kompost doftar när den mår bra och hur den stinker om den mår dåligt och hur olika växter doftar, inte ara blommor utan även rötter och blad. Listan kan göras hur lång som helst och för varje år upptäcker jag flera dofter.

Vissa dagar när det blåser från kyrkogården, där min mamma ligger begravd, ca 5 km söder från skogsträdgården, kan man höra kyrkklockorna från kyrkan. Det blir lite som en vag hälsning som får mig att minnas vem som startade denna trädgård en gång för länge sedan.

Gud vad jag studerade bilderna på trädgården när jag var liten, jag ville att det skulle vara så där magiskt vackert igen men visste inte hur det skulle gå till!

Trädgårdsminnen

Även om livet i skogen blev mer och mer njutningsfullt i takt med att jag växte upp, fanns den där detaljen som gnagde i mig ideligen, trädgården! I den stora lådan med fotografier från tiden som gått, blev jag smärtsamt påmind om hur vackert allt varit en gång och hur ovackert det blivit. Det var lite som att alla färger från dåtiden bleknat med åren och gjort fotografierna mer magiska.

Under min tonårstid gjorde jag några halvhjärtade försök att ta tag i trädgården. Men jag visste ingenting om odling. Trots att jag försökte snappa upp kunskap lite här och där fick jag inte ihop hela bilden. Det var svårt att finna människor som verkligen kunde odla och samtidigt berätta om det och jag hade inte kommit till den punkten i mitt liv då jag börjat låna trädgårdsböcker.

Farbror Grön 1992 Liggandes i en av rabatterna rensandes kirskål och 1991 hemma på permission från militärtjänsten. Se hur vilt det är på den högra bilden bakom mig.

Jag fick kraft att komma igång

Efter min värnplikt fick jag äntligen den kraft och styrfart som behövdes för att ta mig an odlandet på ett moget, nyfiket och målmedvetet sätt. Det var som att livet öppnade sig för mig och allt var möjligt. Jag hade två planer! Det ena var att starta ett band och börja göra musik. Det andra var att få min mammas trädgård att blomstra så som jag mindes den och som det såg ut på alla fotografier min pappa tagit under hennes odlingsår.

Farbror Grön 1974

Det kanske redan var bestämt, som ett trädgårdfrö som var placerat i mig. Det säger iallafall en av mina klasskompisar från lekskolan. -Du snackade ju hela tiden om växter! Det är ingenting jag minns men det låter ju ganska rimligt när man fortfarande närmar sig 50-årsåldern och fortfarande älskar odlandet.

I nästa del berättar jag hur jag gick tillväga rent praktiskt och vilka lyckanden och misslyckanden jag gjorde under min första tid.

Johannes Wätterbäck

Leave a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo − 11 =

sv_SESwedish
%d bloggare gillar detta:
Farbror Grön

FREE
VIEW