Jag var sex år när jag förlorade min mamma. Åren gick, och jag såg hennes trädgård sakta men säkert dö. Jag stod inte ut med det, så jag lärde mig odla för att kunna rädda den, för att få den att blomma och leva. Det var då jag upptäckte att det inte bara var odlandet och trädgården, utan själva processen jag blev förälskad i. Trädgården jordade mig och blev till ett fantastiskt äventyr som aldrig tar slut.
Det här är historien om hur allt började – min egen, sedd lite utifrån, ja uppifrån. Så där solklart i efterhand som historier ofta blir men helt utan en röd tråd för mig där och då. Det här är min historia om en trädgård några steg utanför dörren som blev mitt livs projekt, och om dagen som gjorde att den någon gång var tvungen att bli min trädgård.
Vad du får läsa om i den här artikeln
- Min barndom i mammas trädgård
- Olyckan den 10 augusti 1978, dagen som förändrade allt
- Åren då trädgården dog med mamma
- Den 8 mars 1992, dagen jag bestämde mig för att rädda den
- Blomman som förändrade mitt liv och förde mig in i odlandet på riktigt och fick mig att odla kallt
- Hur jag träffade Theres och hur Farbror Grön föddes
- Hur våra egna barn vuxit upp som odlare, och deras företag Gröna Frön
Mammas paradis
Jag växte upp på Hornsgatan i Stockholm, i en stor familj med fem syskon, en uppfinnarpappa och en mamma som älskade växter mer än det mesta. Pappa var en tusenkonstnär och uppfinnare som sprängde stenar med hemmabyggda apparater, byggde luftreningsanläggningar, skapade ankare som aldrig skulle fastna, sedelräknare, möbelprovningsmaskiner och enligt honom själv ”väldens bästa golfklubba”.
Från honom har jag ärvt en experimentlusta som aldrig riktigt lägger sig, det är som en styrfart och kraft som tränger sig fram överallt och jämt. Men det var inte pappa som gav mig trädgården.
Mamma är lik sin mamma
Min mamma Solveig hade sin egen mamma, Maja, att inspireras av – en kvinna som odlade bondbönor och eterneller vid sin röda stuga med vita knutar, ett stenkast från vår. Innan mamma blev trädgårdsmänniska hann hon spela mindre roller på Dramaten, undervisa svenska på amerikanska ambassaden, bo ett år i Oregon i USA och till slut börja studera teologi för att bli präst. Men när hon inte satt med kurslitteraturen var det trädgården som gällde.
Vid vårt lantställe, stugan i skogen som pappa och några timmermän byggt i det som bara varit skog, förvandlade mamma marken framför huset till familjens paradis. Hon släpade stenar, köpte jord, skapade rabatter och planterade persikoträd, rosor, violer och funkior. Jag minns hur jag sådde morotsfrön med henne i en torvbrikett i vardagsrumsfönstret, och hur jag redan som liten pratade om växter så mycket att mina lekskolekompisar minns det än idag.
Gillar du vad vi gör? Vill stötta oss:
20–30 kr – en liten slant
50 kr – Tack för artikeln!
100 kr – stötta arbetet bakom
Swish: 123 261 02 85
Eller bli premiumläsare (75 kr/mån) och få tillgång till allt material.
Dagen som förändrade allt
Den 10 augusti 1978 var jag sex år och hade sommarlov. Min mamma hade varit borta i flera veckor – som nästan färdig präst var hon konfirmationsledare i Storlien, för utlandssvenskars barn. Hela familjen väntade henne hem till en middag min pappa planerat noga. Men han kom tillbaka från centralstationen utan henne. Tåget var försenat, sa han. Det hade skett någon olycka.
läs mer om tågolyckan här: Historien bakom en av Länstidningens starkaste nyhetsbilder
Lyssna om olyckan på SR: 40 år sedan den svåra tågolyckan i Lugnvik
Trädgården dog med mamma
Ett år senare sa min pappa upp lägenheten på Hornsgatan. Den var för stor för tre – han, min lillasyster och jag – och han mådde inte bra av storstadstrafiken. Vi flyttade ut till stugan i skogen för gott.
För mig var det en dröm. Jag hade längtat efter att få bo där på riktigt i hela mitt korta liv, och nu fick jag springa ut och in med pilbågar och knivar utan att någon sa åt mig att välja mellan inne och ute. Jag och min barndomskompis Andi uppfann till och med en egen religion för att skydda skogen mot kalhyggen – verkningslösa ritualer, men de gav ändå en känsla av att kunna göra något.
Men samtidigt, alldeles bredvid den friheten, fanns något som gnagde år efter år: trädgården som mamma byggt förföll. Sakta, omärkligt, blev rabatterna till ogräs och sly. Det var som att den dog bort tillsammans med minnena av henne, och det gjorde ont på ett sätt jag inte riktigt kunde sätta ord på som barn.
Vi vet hur det är – man börjar odla lite, och plötsligt vill man kunna mer
I Den gröna handboken i grönsaksodling har vi samlat våra bästa erfarenheter från många års odlande.
Här finns allt från grunder till konkreta tips som faktiskt gör skillnad i odlingen – och guider till många olika grönsaker som gör det lätt att prova vidare.
Det är en bok många beskriver som en riktig odlingsbibel – en sådan man återvänder till, säsong efter säsong. I just denna bok är även potatis med som en av grödorna.
Den här boken hade aldrig kommit till utan min mamma!
Läs mer om boken
Leva med naturen
Livet i skogen gav mig ändå något – en sorts sorglig äkthet, en närhet till årstiderna jag aldrig fått i staden. Jag lärde mig lukta mig till vilken gård som gödslade med vad, känna igen lindblommornas doft mitt i sommaren, se exakt vilken dag ljuset vände i februari. Vissa dagar, när vinden låg på från rätt håll, kunde jag höra kyrkklockorna från kyrkogården där mamma ligger begravd, fem kilometer söderut. Det blev en sorts hälsning, ett påminnande om vem som en gång startat allt det här.
Som tonåring gjorde jag några halvhjärtade försök att ta tag i trädgården. Men jag hade varken kunskap, ork eller någon att fråga, och det blev aldrig mer än försök.
8 mars 1992
Kraften kom till slut från ett oväntat håll. Fyra månader efter att jag muckat från militärtjänsten kändes det som att jag fått livet tillbaka. Allting var plötsligt möjligt. Jag hade egentligen två planer: starta ett band, och få mammas trädgård att blomstra igen så som jag mindes den, så som den såg ut på alla foton pappa tagit under hennes odlingsår.
Det var trädgården som blev det första projektet och ett halvår senare stod jag också i en replokal och spelade så att fingrarna blödde.
Ta egna frön, föröka växter och en massa andra tips för gratisodling!
I Gratisodla visar vi hur du tar eget frö, förökar dina plantor och skapar egen jord och gödsel – med enkla medel.
Det var så här jag började odla och så här jag fortsätter efter 34 år. Jag arbetar med det som finns, odling är ingen materialsport, det är att se möjligheter och att växa, precis som trädgården.
För dig som vill ha bättre koll på vad och hur du odlar, och steg för steg bygga en mer självständig odling – oavsett om du odlar i trädgård, på balkong eller i fönster är Gratisodla ett riktigt bra alternativ.
En inspirerande guide för dig som vill odla mer – med mindre.
Band och trädgård
Söndagen den 8 mars 1992 skrev jag i min kalender: ”Börjar med trädgården.” Jag hade ingen plan, bara en önskan om att den skulle få leva igen. Jag grävde upp all jord i de fjorton rabatterna, sållade bort rötter – herrejösses, vilka mängder kirskål – och lade tillbaka den, ren och brun och jordig.
Lillstugan blev till replokal och jag minns hur jag tänkte, hur fan ska jag hinna med att arbeta när jag har så här mycket roligt för mig. Kan jag inte få bli pensionär snart tänkte jag, så att jag hinner att leva.
Vill du lyssna på några låtar kan du klicka här till spotify: Autonom
Är det krångligt kan du även lyssna här på Youtube: Mötet
Här kan du se en video på låten Mötet: Autonom instagram
Jag hittade Nils böcker
Jag direktsådde min första sommarblomsblandning i raka fåror och kunde sedan inte skilja plantor från ogräs, så allt fick stå kvar. Resultatet blev breda, gröna motorvägar rakt genom rabatten. Jag överdoserade gödsel så att ringblommorna blev jättelika och lade sig platt efter det första ordentliga regnet. Ingenting gick som jag tänkt mig, och ändå kunde jag inte sluta.
Det jag saknade var inte vilja utan kunskap. Ingen kunde svara på mina viktigaste frågor: hur bygger man jord, hur sår man rätt, hur vet man vad som är planta och vad som är ogräs? Internet fanns inte 1992.
Svaren fann jag till slut efter ett par år i Nils Åkerstedts svartvita, bildlösa odlingshandböcker på biblioteket – rena skatten. Först då slöts cirkeln, och jag förstod helheten: att det inte är blomman eller frukten som är steg ett, utan jorden och platsen där den ska växa i.
Blomman som blev mitt liv
Samma vår som jag fann Nils böcker cyklade jag fel på väg till en pallkrageodling jag skulle titta på. Vägen jag av misstag tog gick rakt igenom någon annans trädgård, och där, i slutet av maj, stod hundratals Primula denticulata i blom – blå, vita och lila bollar på smala stjälkar.
Jag hade aldrig sett något liknande, och jag blev fullständigt tagen. Tidig blomning mitt i den mörka skogen, det måste man bara ha! Utan Primula denticulata hade det inte blivit boken Odla kallt, här startade den resan, som fortfarande pågår.
Läs mer om att odla kallt här: Odla kallt – odla året runt i nordiskt klimat
Odla året runt – med naturen som guide
I Odla kallt – så och skörda året runt visar vi hur du kan så i kall jord och låta naturen avgöra när fröerna ska gro. Växterna blir starka, tåliga och anpassade från start.
Genom att kallså och låta vissa grödor stå kvar ute kan du både börja tidigare och skörda långt efter att annat tagit slut – och i praktiken odla året runt.
Tänk att en fel cykling och en blomma öppnade vägen till att odla resurssnålt och kallt. I den här boken finner du allt om vår kalla teknik, från perenner till grönsaker!
Läs mer om boken
Det fanns ett växthus
Denna blomma ledde mig till Trädgårdsamatörerna och deras medlemstidningar, fyllda med kunskap jag aldrig hittat någon annanstans. Den lärde mig stratifiering – att lura frön att gro genom att låta dem uppleva vinterns växlingar mellan kyla och tö – och till att jag nästan helt slutade med att direktså. Den ledde mig, sakta men säkert, in i det liv jag lever idag att odla allting kallt.
Det är svårt att inte se det som något mer än en slump: att kvinnan som gav mig min första trädgård älskade blommor, att hennes mamma gjorde det före henne, och att jag – efter att ha förlorat henne och kämpat mig tillbaka till den jord hon lämnade – blev förälskad i en blomma på en väg jag aldrig skulle tagit om jag inte cyklat fel.
Växthuset som stod tomt i övre delen av trädgården, fullt av pappas gamla motorer, blev min tillflyktsort oavsett väder. Där satt jag och grejade, sådde kallt, spelade gitarr, provade och misslyckades, om och om igen. Det är fortfarande, på flera sätt, min barnkammare.
Jag kom tidigt på att förkultivera, det är hela grejen, läs mer här: Varför förkultivera? Så lyckas du med förodling och försådd
Två odlarliv möts
Några år senare träffade jag Theres, rättare sagt 15 år. Det dröjde inte länge innan jag förstod att vi bar på liknande rötter – hon hade också vuxit upp nära naturen och trädgård, om än på ett annat sätt än jag. För henne, precis som för mig, var trädgården aldrig en plats man bara besökte. Den var en del av livet där man upptäckte saker om sig själv och naturen.
En av de första presenterna jag gav henne var varken blommor, smycken eller choklad, utan en gräslöksplanta jag sått från frö och grävt upp i skogsträdgården samma dag. För att skydda rötterna på vägen stoppade jag ner den i en Systembolagspåse.
När hon såg påsen blev hon först glad – hon trodde jag kommit med en flaska vin. Istället fick hon en gräslöksplanta. Vi skrattar åt det än idag, och i efterhand känns det nästan symboliskt: det första jag gav kvinnan som skulle bliKvinnan i mitt liv kom från trädgården där allt en gång börjat för mig. Vinet hade jag i väskan.
Här kan du läsa om hur vi hade det 2012: Årskrönika odlings- och matlagningsåret 2012
Farbror Grön växer fram
Ju mer Theres och jag odlade tillsammans, desto mer växte lusten att berätta om det – först för vänner och familj, sedan genom bloggen Farbror Grön som Theres startade 2011, och så småningom genom böcker, föreläsningar och allt annat det blivit. Idag når det vi gör tillsammans omkring 10 miljoner visningar i månaden i sociala kanaler.
Men jag glömmer aldrig var det började. Många tror att Farbror Grön föddes den dagen bloggen startade. För mig började den betydligt tidigare – den dagen jag bestämde mig för att försöka rädda mammas trädgård. Utan den trädgården hade jag kanske aldrig börjat odla. Utan odlandet hade jag kanske aldrig träffat Theres. Och utan oss två tillsammans hade Farbror Grön knappast funnits.
Här kan du läsa en va våra första artiklar vi skrev: Örtsalt
Mammas trädgård lever vidare
Trädgården som en gång gjorde mig så ledsen att se förfalla finns fortfarande kvar, även om den inte längre ser ut som när mamma levde. Det tycker jag är rätt. En trädgård ska förändras, precis som vi själva gör. Mormors händer, mammas idéer, mina egna experiment och misslyckanden, och numera våra barns minnen – allt finns kvar där på sitt sätt, lager på lager.
Jag trodde länge att jag höll på att rädda en trädgård. Egentligen var det tvärtom: det var trädgården som räddade mig. Och ibland, när jag står där bland primulorna på våren, undrar jag vad mamma hade tyckt om allt som växt fram ur hennes rabatter – inte bara blommorna, utan böckerna, mötena, allt det andra. Jag tror att hon hade tyckt att det är underbart.
Gröna Frön – barnens egen odling
Den där fascinationen för frön har vuxit sig större med åren. Det som började som att gå runt i våra odlingar och samla in frön, sortera dem och vika egna fröpåsar av utrivna bokblad, blev till slut ett eget litet företag: Gröna Frön. Där säljer de sortäkta frön från grönsaker, örter och blommor de själva samlat in i våra land.
Det är helt och hållet deras projekt, och få saker gör mig lika stolt som att se dem sitta vid köksbordet och sortera fröpåsar.
Vill du handla deras frön är det enklast att du besöker någon trädgårdsmässa vi är på eller föreläsning, då har vi ofta påsar med oss. Följer du dem på instagram KLICKA HÄR, då får du reda på om och när de har sin tillfälliga webbutik öppen, de har sagt att de ska ha öppet till jul.
Det blev lite sordin och glädjelöshet för dem när någon idiot anmälde dem till jordbruksverket och vi fick orkestrera i detta, så klart hade de inte gjort något fel!
Läs mer här: Någon anmälde våra barns fröförsäljning till Jordbruksverket – så här gick det
Sammanfattning
Det här är historien om hur en sexårig pojkes sorg som med tiden blev till ett helt liv byggt kring det som växer. Om en trädgård som dog med min mamma, och som jag fjorton år senare bestämde mig för att rädda. Om blomman som förde mig vidare in i odlandet, om Theres, om Farbror Grön, och om barnen som idag växer upp i samma jord.
Trädgården har förändrats många gånger sedan mamma stod där med sin spade – men den finns fortfarande kvar och den lever högsta grad.
Kurs och odlingsdag
Skulle du vilja fördjupa dig i ditt odlande och träffa oss i det verkliga livet är du välkommen att kika in på våra kurser. Vi har kurser i hela landet och dyker upp lite var stans under 2026 och 2027. Just nu har vi vår härliga Färnahelg och endagskursen i december i Stockholm på Hälsans hus klar för bokning. Varmt välkomna
Kika in på våra kurser här: Odlingskurs med Farbror Grön
Livet är som att surfa, ge dig hän som havet!
Det kan lätt se så tydligt och klart och spikrakt ut med sammanhängande röda trådar när man tittar på ett liv i backspegeln. Men ärligt talat, jag har aldrig riktig vetat vad det ena eller det andra ska leda till eller vad jag skulle göra med odlandet mer än att njuta till en början. Livet är som en trädgård, vad du planterar i den är dit val. Man kan alltid rycka upp eller flytta på det man inte gillar.
Och du, glöm inte att vattna och gödsla och se till att ha roligt. Även om en trädgård och ett liv kan vara svårmanövrerat och fullt av lidande, är det kanske inte så alltid. Det finns ofta nya stigar att vandra och vänliga varelser som tar emot dig när du snubblar.
Lycka till med ditt odlande och med livet.
Johannes Wätterbäck
Lämna ett svar