Odla funkia från frö och min mammas gamla plantor

I år ska jag odla funkia från frö. Det är inte första gången jag sått funkians fröer, men alla tidigare år har jag misslyckats. Jag är verkligen inte säker på att det ska gå bättre i år, men jag är van att misslyckas om och om igen för att sedan lyckas. Jag är ju inte den typen som ger upp i första taget. Är det inte växten det är fel på så är det allra oftast jag som tabbat mig. Det är generellt mycket vanligare att det är hos odlaren problemet ligger på ett eller annat sätt.  Med dessa frön anar jag starkt att det faktiskt också berott på mig. Att fröna pga sin konstruktion eventuellt gått sönder under min hantering av dem, att jag varit för vårdslös. Fröna är ganska platta och långsmala och bryts lätt av om man är oöm med dem.  Så i år har jag varit extremt försiktig med dem så att inga ska gå sönder.

I år klippte jag av frökapslarna när jag tyckte att de såg mogna ut, när de börjat att anta en mer gulaktig än grön färg. Efter att jag klippt av dem la jag dem på ett luftigt ställe i vårt hem och lät dem torka länge tills de spruckit upp och fröna började ramla ut. Vissa kapslar har inte öppnat sig ännu och ur några av dessa har jag försiktigt lyckats att pillat loss fröna men några kapslar tänker jag låta vara orörda och så hela, som små fröbomber.  Nu i december kommer jag att fylla en av de där underbara återvunna grönsaksaskarna med planteringsjord och strö ut funkiafrön ovanpå och täcka dem med lite jord, ca 0,5 cm. Sedan kommer jag ställa ut asken i kallväxthuset och vattna den och hoppas på att det lyckas bättre i år.

Funkia går att äta och dessa blommor är delikata.

Jag har en ganska speciell relation till funkior. När jag startade att odla i skogsträdgården den åttonde mars 1992 var det i min mammas gamla trädgård. Hon dog innan jag hade fyllt sju och efterlämnade den här trädgården som sakta, år för år, förvandlades till ett hav av sporadiska perenner och ogräs. En stor del till att jag överhuvudtaget började att odla beror på att jag mådde så dåligt att se att trädgården förföll. Jag saknade min mor och det gjorde ont att se att det hon älskade att pyssla med under varje ledig tid under sitt liv sakta men säkert tynade bort. Jag längtade efter blomsterfägringen, som jag mindes den och som man kunde se på de gamla fotografierna, att det hände saker i trädgården, att den levde.

Till slut stod jag inte ut längre utan gav mig hän, utan någon större kunskap men med en stark vilja. Det är så jag angriper livet. Jag kastar mig in med min vilja och ger mig hän och kör på. Föga kunde jag ana att den kärleken till odlandet som min mor kände också fanns i mig och skulle blomma ut så starkt och att den fortfarande finns där. Flera av de växterna som finns i skogsträdgården är växter som min mamma planterade på 60  och 70- talet. Aklejor, vårkragar, Scilla mm. Alla funkior som hon hon planterade på 60-talet klarade de där 12 åren utan omsorg och lever och frodas där än idag.

Det känns verkligen fint att min mamma la grunden till en trädgård som jag odlar i idag, att jag kunde fortsätta med den. Vi odlar nästan tillsammans,  i samma jord, fast under olika tider. Kanske odlar mina barn där i framtiden? Eller någon annan som mår dåligt av att se en trädgård som förfaller? En trädgård där man bara ser massa ogräs och en och annan funkia som bevis på forna odlaräventyr.

Johannes Wätterbäck

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

12 + 15 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta:
Farbror Grön

FREE
VIEW